Förra veckan stod jag tillsammans med tre kollegor mitt i den svenska Bullerbyidyllen och målade för glatta livet. Det som slog mig där uppe på skyliften någon gång under de fyra dagarna – förutom att jag just stod där, mitt i Astrid Lindgrens Näs, vägg i vägg med hennes barndomshem och tydligen den stora inspirationsplatsen för just Bullerbyn som vi alla växt upp med – var att en dröm hade gått i uppfyllelse: att få måla en fet vägg, femtiofem kvadratmeter närmare bestämt, med motiv vi fått arbeta fram i en grundlig och stressfri process, mot skälig lön, med syfte att förgylla en plats som betytt enormt mycket. Dels historiskt för alla som berörts av Astrid Lindgrens verk, dels för alla framtida besökare. Mitt i en snart invigd vildrosträdgård till Astrids ära. Hit väntas inte mindre än 60 000 besökare om året.
Men det som även slog mig var hur rätt vi träffar med detta verk. Samtliga förbipasserande, unga som gamla, familjer, turister, lokala knegare och journalister, ja helt enkelt alla, uppskattade verkonstnär det vi gjorde och gav glada tillrop, stannade länge för att se, hittade saker de kände igen, diskuterade, inspirerades, fotograferade och hejade på. Mitt i hjärtat av en av våra kulturskatter. I Vimmerby, Småland, i maj 2014.
Samtidigt berörs jag av en pågående debatt. En som handlar om nolltoleransens och censur av en av vår samtids viktigaste konstformer, graffiti. Det här pågår sedan länge i Stockholm och har spridit sig till flera andra orter. En av de som inte anser att graffiti är konst är vår kulturminister, Lena Adelsohn Liljeroth.
Själv har jag en relativt blygsam karriär som graffitimålare under mitten av 1990-talet och som gatukonstnär under 2000-talet. När jag ser tillbaka var det för mig en period i livet när jag kom i kontakt med konst och själv började våga färga av mig. Stärkt av en gemenskap och en estetik som fångade mitt intresse var det en inkörsport, inte till de farligheter som det varnas för i Stockholms stads klotterpolicy, utan till vidare grafiskt och konstnärligt arbete i mitt liv.
Idag är jag verksam som konstnär och grafiker och identifierar mig inte först och främst som graffitimålare. Men jag känner mycket för de som målar graffiti och bidrar till scenen som förgyller vår omgivning. Även jag hittar saker i konsten, diskuterar, fotograferar, inspireras och hejar på!
Det har de senaste åren bedrivits något som kan liknas vid en häxprocess mot alla som är intresserade av eller har sysslat med graffiti. En röd tråd i debatten har varit ett fokus på de negativa aspekter som kan associeras till kulturen. Å ena sidan har det talats om skadegörelse, droganvändning, utsatta och vilsna ungdomar. Å andra sidan om hur många ungdomar har kriminaliserats och stora resurser har slösats på verkningslösa motåtgärder som bara ökat på utanförskapet bland målarna och drivit konstformen i en riktning som kanske inte hade skett annars.
Ännu värre är de uppgifter som nyligen framkommit i och med boken Grip till varje pris, hur fuffensaffärer mellan vaktbolag och myndigheter lett till olagliga arbetsmetoder för väktare och kartläggning och registrering av misstänkta klottrare. Hade detta riktats mot någon annan grupp i samhället hade det orsakat ramaskri.
Det jag själv saknar i debatten är det positiva. Jag tycker att man kan dra lärdom av historien och blicka framåt. Förändra det som kan förändras. Här tror jag att det projekt vi fick äran att utföra i Vimmerby kan bredda diskussionen och bli ett positivt exempel i framtida konstdebatt.
Jag talar bara för mig själv – men jag är ganska säker på att graffiti på det ena eller andra sättet har påverkat alla oss som stod där och målade. Graffiti har bidragit till att vi hamnade där vi är idag. Samtliga utövar vi våra konstnärliga ådror professionellt, dagligen. Vi lever på detta idag. Om det är som grafiska formgivare, tatuerare, designers eller konstnärer så är det bara ord. Uttrycket finns där, det finns med i allt vi gör.
Av alla jag träffar, privat och professionellt, unga och äldre (dit jag räknar mig själv), så är det inte ovanligt att graffiti finns med som stark inkörsport eller inspiration – till kreativitet. Kreativitet som återspeglas i grafiskt formspråk, workshopteman för både unga och medelålders styrelseproffs, set-designs, teaterdekor, musikvideor, teambuildingövningar eller fototapeter.
Jag önskar att vi kan börja lyfta fram detta i debatten. Se allt det positiva. Liksom vår väggs betraktare såg, och likt dom, med uppmuntran och påhejningar vara med och påverka svenska konstscenen i allmänhet och den stockholmska graffitiscenen i synnerhet.
Jag ser fram emot den 14 juni, då vildrosträdgården invigs. Faktiskt av ingen mindre än kulturministern själv. Dessvärre har jag inte möjlighet att närvara, men hade jag varit där hade jag velat ställa den fråga om graffiti till henne som hon fått förr. Om hon anser en sådan här vägg vara konst eller inte.
Andreas Blom, konstnär (text och foto)
