En svartvit, stramt kontrollerad verklighet av stål, glas, betong. Ett samhälle som syftar till att kontrollera varje rörelsemönster, tanke och handling hos sina invånare. En värld styrd av rädsla för det främmande, för det oväntade. Den bilden av en paranoid samtid är vad som målas upp under ytan i Bonniers Konsthalls stora vårutställning med norrmannen Gardar Eide Einarsson. I Power Has a Fragrance får Gardar Eide Einarsson, en av Norges främsta samtidskonstnärer, sin första presentation i Sverige. Den 35-årige konstnären, som numera lever och arbetar i New York, intar Bonniers med sin inventering av amerikansk machokultur och sina många referenser. Gardar Eide Einarsson skapar en värld som tillsynes tillhör den unge medelklasskillen; ett slags svartvit version av gatupolitiskt engagemang, populärkultur och modernistiska referenser. Här hänger stiliserade flaggor med slagord, står svartvita trafikkoner utplacerade, delar en mur av bildäck av en av utställningssalarna och lyser den kinetiska neonskyltsskulpturen Jesus Saves olycksbådande.
Gardar Eide Einarssons lånta estetik kan härledas till triangeln samhälle-politik-konst, och bygger mycket på omväxlandet av kontexter. Verket Barricade (Stockholm) är en mur av svarta bildäck penetrerade av vita bambustavar i plast och är direkt hämtad från verklighetens gatustrider i Bangkok härom året, då liknande konstruktioner användes som barrikader mellan konfliktens parter. Jesus Saves å sin sida, är direkt hämtad ur Clint Eastwood-filmen Dirty Harry, där ondskan hos filmens antagonist visualiseras i och med att denne skjuter sönder delar av filmens Jesus Saves-skylt. I andra verk återkommer på ett par ställen svartvitrandiga flaggor med applikationer av slagord, som i sin estetik refererar till såväl nationalstaternas diton, som mantran använda av aktivister och Jasper Johns målningar. Utställningen rymmer även fotografier hämtade ur amerikanska poliskårens manualer, en inramad bok med utförliga instruktioner i hur man förstör broar (en stridsteknik frekvent använd i krig), en geometriskt utförd karta över hur amerikanen Timothy McVeigh placerade sprängladdningarna i den lastbil han använde i Oklahoma City Bombing (den dödligaste terroristattacken i USA innan 9/11) – allt med samma ingredienser av just konst-politik-samhälle, om än i olika proportioner. Det är en genomtänkt utställningspresentation, där verken interagerar med varandra och sig själva genom sin framställning: fotografierna i naturlig storlek av polismän som med skydd av diverse föremål riktar pistolmynningen mot betraktaren i undanskymda vrår av utställningen; plywoodskivorna med sina tryckta polismän som lutats mot väggen i tre rader om tre var, kan enkelt övermanna betraktaren; verk som glider in i och ur varandra på oväntade sätt.
Mest gripande av de enskilda verken är Suicide Mirror, rätt och slätt en enkel spegel på väggen. I sin naturliga kontext är det ett konkret inslag i Tokyos tunnelbanesystem, där speglar har monterats upp på väggarna bortom tunnelbanespåren som ett slags psykologisk arkitektur. Tanken är nämligen att speglarna ska förhindra självmord bland japaner, genom att tvinga den som tänkt hoppa att konfronteras med sin egen spegelbild och därmed omvärdera sitt beslut. Verket blir utställningens kraftfullaste symbios av estetik och innehåll. Det placerar in möjligheten att hoppa i betraktaren, och tvingar en genom att exponera betraktaren för sin egen spegelbild, sin egen blick, att se in i sina egna mörka tankar. Samtidigt fungerar verket även mer allmänt, som en subtil men kraftfull kritik av ett samhälle som söker designa bort sina brister. Istället för att fråga sig varför Japan har en av världens högsta självmordsfrekvenser, utformas samhället för att i en handvändning avvärja självmord med en lösningvad som måste sägas vara jämföresevis billig. Till den kritiken sällar sig även verk som Zeitgeist (Compound Security System) och Untitled (Dining Cluster). Den förstnämnda är ett slags social arkitektur som begränsar och snävar av innebörden av en allmän yta, en avbildning av vad som i verkligheten är ett slags ljudbox som spelar högfrekventa ljud som enbart uppfattas av unga, och som placerats ut på allmänna platser för att förhindra unga från att röra sig där; den sistnämnda en fängelsemöbel där alla vassa kanter skalats bort, alla delar skruvats fast, för att förhindra medvetet eller omedvetet vållade skador. Just den subtila undersökningen och kritiken av ett samhälle byggt av betong, glas, stål och kallt kalkylerande är central för utställningen.
Power Has a Fragrance luktar inte. Inga sinnen provoceras av höga ljud, påträngande dofter eller starka synintryck. Utställningen är känslomässigt avskalad, likt ett utsnitt livlös samtid som jagats ner, stoppats upp och placerats ut för allmän beskådan. Att röra sig genom Bonniers glasade skal och genom Gardar Eide Einarssons svartvita värld liknar till en början känslan i att gå genom ett modernt kontorslandskap; ljust och fräscht, men föga engagerande. Men vågar man dröja i stillheten, låta tystnaden bli ett ljud och doftlösheten en lukt, sipprar så sakta en paradoxal obehagskänsla upp genom den esteticerade ytan. Det kalla, döda, institutionaliserade blir en metafor över ett samhällsbygge som i det obemärkta växer upp omkring oss. Ett samhälle där arkitekturen utformas i förebyggande, avskräckande eller förhindrande syfte; ett samhälle som kapitulerat inför dess brister och istället syftar katalogisera dem.
Utställningen går att betrakta i dess enskildheter, och framträder då som intressant snarare än omskakande, men även som en enda helhet byggd på samma känsla, tematik, svartvita färgskala; en installation över en bedövad samtid. Det är ofta inte verken eller helhetens som sådan som väcker tankar om samhället, världen, människosynen vi fyller den med, utan de verksbeskrivningar de kompletteras med. Det är också svagheten i utställningen och Gardar Eide Einarssons konstnärskap, som det presenteras här. Rent visuellt är det välgjort men inte helt orginellt, och innehållet får ofta en för konkret gestaltning, blir något som inte alltid samspelar med verkens visuella gestaltning. Det är i krocken mellan mänsklighet och samhällssystem det berör mest, inte de politiska- eller konstnärliga referenserna som inbland tenderar att ta överhand.
Power Has a Fragrance balancerar på en skör linje mellan det döda uttrycket och det subtilt sprängkraftiga, och det går att lämna Bonniers utan bestående intryck. Det är synd, just för att det innehåll Gardar Eide Einarsson arbetar med vittnar om en samtid värd att uppmärksamma och ifrågasätta.
Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 16/2 – 12/6
Sara Skoglund (text), Mattias Givell (foto)
