Studio 44 är en konstnärsförening med 30 medlemmar som bedriver galleriverksamhet på Tjärhovsgatan 44, i kulturhuset Kapsylen i Stockholm. Just nu pågår en så kallad Gallery Swap, dvs Galleria Huuto ställer ut sina konstnärer i Stockholm och Studio 44 ställer i gengäld ut i Helsingfors. Utställningen visar installation och videoverk. I Maija Blåfields finstämda videoverk, begränsas projektionen till ett slags oregelbundet hål (övre bilden). Det är ungefär som om man stod bakom en mur och tjuvkikar till andra sidan. Ändå är det inte den känslan man får. Blåfield bjuder istället på en serie löst sammanhängande videofilmer som snarare anspelar på mediet, än på hur de visas. Begränsningen av ytan får inte riktigt sin förklaring, vi får ingen geografisk angivelse och det finns heller inte någon tydlig narrativ att förhålla sig till. Ändå tar sig verket an temat berättandet genom videomediet. Eller kanske är det berättandets begränsningar som behandlas. För varje utställning som verket visas på, bygger konstnären på det med en ny sekvens.
Vi får bland annat se ett häftigt brinnande torp och en kort slags musikvideo där människor går fram och tillbaka med olika maträtter. Vi får se poetiska sekvenser med renar, sopor och en rymdraket. Allt akompanierat av en mjuk berättarröst som inte riktigt resonerar till det som visas. En person har hängt upp tvätten i ett bombat och sönderskjutet hyreshus. Vi blir vittne både till förtjusande vardagsföreteelser, samt till synnerligen traumatiska situationer. En helt obetalbar videosnutt visar ett stort hyreshus med glasväggar. Arkitekturen liknar de Stijl, en slags urban variant av en Mondrianmålning. Precis i mitten av allt finns en ensam person och ett fönster. Det är fullständigt händelselöst. Men så plötsligt så ser vi genom fönstret, att ett tunnelbanetåg svischar förbi. Och sedan är det helt lugnt igen, som om det aldrig hänt. Alla har vi någon gång upplevt ett poetiskt ögonblick i vardagen som vi önskar att man kunde ha fångat på film. Blåfields arkiv verkar vara fulla av sådana.
Det finns även två stora träd i utställningsrummet. Det ena, av Outi Pieski saknar stam men grenarna hänger övertygande, så som om stammen ännu fanns kvar. Från grenarna hänger röda och vita snören och bara väntar på en vindpust. Någon sådan bjuds det inte på och trädet som bara hänger där som ett minne, eller en fångad dröm om en gran. I andra sidan av rummet har Kaisaleena Halinen skapat ett annat träd, som blir det förstas motsats (nedre bilden). Det är ett tungt träd med stam och grenar, fast utan bark. Blottad som verket heter är ett mörkt träd delvis avskalat sin nya ”hud ”som är av svart silikon. Denna ligger på golvet och hänger från grenarna. Det för tankarna snarare till smärta och att vara sårad, än till känslan av att vara blottad. Jag tänker på ”Esto es peor” av Goya, vilken parafraserats mängder av gånger. I bröderna Chapman version återskapades det som en billig och anstötlig Buttrixversion. Halinens träd fyller gallerirummet och skapar en stark känsla av lidande. Om det finns en koppling till Goyas träd (med lemlästade spanska soldater från Napoleonkriget), eller ej, det vet jag inte, men ödsligheten och tomheten går ändå inte att ta miste på.
Adress: Tjärhovsgatan 44, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 21/9 – 14/10
Jakob Anckarsvärd (text), Studio 44 (foto)
