”Full empty space” var titeln på kroatiska Ivana Frankes utställning på PS1 i New York år 2001. Den säger egentligen det mesta om hennes fascinerande och okonventionella konstnärskap. För en skandinavisk publik är Franke kanske känd som NIFCA-stipendiat i Helsingfors för några år sedan (2001-2002). Men hon har också representerat sitt hemland Kroatien vid stora, internationella prestigeutställningar som biennalen i Venedig (2007) och Manifesta (2008). Nu är det dags för hennes första möte i helfigur med den svenska publiken, och det ger onekligen mersmak.
Ljuset har i alla tider varit konstens förutsättning och livsnerv. Utan ljus inga färger och former, och utan ljus heller ingen publik som kan beskåda det färdiga verket. Ljuset är också (via fotosyntesen) en av själva det organiska livets mest fundamentala processer. Men ljuset har också egenskapen att kunna uppträda som ömsom ett immateriellt fenomen, ömsom som del av en fysisk struktur. Man kan urskilja en snörrät linje från Dan Flavin, James Turrell och Olafur Eliasson till Ivana Franke som ljuskonstnär. Liksom föregångarna har Franke ofta låtit ljus och ljusreflektioner spela rollen av bärande arkitektoniska element i allomfattande rumsinstallationer. Stundtals har hon drivit processen så långt att ljuset självt förvandlats till ett slags rum.
Men rummet existerar alltid som en av två poler, där tomrummet är den andra. Därför är det inte märkligt att Ivana Franke under senare år kommit att ägna tid åt att utforska mörkret, ljusets antites. Och i hennes utställning hos Galleri Niklas Belenius är det just mörkret som anger tonen. Så snart besökaren tagit ett steg innanför tröskeln till galleriet uppslukas man av ett kompakt mörker. Det är svårt att orientera sig, man trevar sig fram och skjuter fötterna framför sig som klossar, rädd för att snava över något okänt hinder. Snart frigör sig emellertid en våg av ljus ett stycke in i rummet, till synes fritt svävande mellan golv och tak. Med hjälp av en sinnrik kombination av fisklinor och ljus har Franke skapat en rörelse i mörkret, en lättflyktighet som gör att betraktaren helt eller delvis mister orienteringen. Detsamma gäller verket som visas i galleriets mindre rum, en cirkelformad ljusinstallation, gjord med samma teknik, som efter en stunds betraktande får rent psykedeliska effekter på den intet ont anande galleribesökaren.
Detta är vare sig något exeptionellt eller nytt i den samtida konsten. Ivana Frankes konstnärliga praktik skiljer sig dock på avgörande punkter från exempelvis Turrells eller Eliassons genom att hon lägger fäster så stor vikt vid sin ”via negativa”, det vill säga möjligheten att definiera verkets innebörd som en funktion av det icke-existerande. På samma sätt som mörkret ger hennes ljuseffekter form, djup och rörelse är installationens fysiska komponenter en spegling av de osynliga processer som utlöses i våra hjärnor, och som förvandlar verkets statiska natur till något ytterligt svårfångat.
Rum och konstupplevelse brukar höra intimt samman. Rummet är konstupplevelsens scen, men också – i symbolisk bemärkelse – dess yttre gränser. Det fysiska rummet motsvaras av ett konsthistoriskt och kontextuellt rum, som ger våra upplevelser konturer och gränser. Vi ser helt enkelt det som vår erfarenhet och våra kunskaper medger att vi ser. I och med att Franke med mörkret som medium eliminerar rummet som en trygg container för våra upplevelser gör hon oss fysiskt urarva. Medan vi trevar oss runt i mörkret tvingas vi rekonstruera fundamentet för vårt seende. Och ändå kan vi inte vara riktigt säkra på vad det är vi ser.
I takt med en vikande konjunktur ökar risken för att konstpubliken i allt högre grad kommer att serveras ”säkra” utställningar av ”säkra” namn. Inte minst mot denna bakgrund finns det anledning att vara glad för gallerister som Niklas Belenius, som med egna – förmodligen högst begränsade – medel självmant tar ett kulturförmedlande ansvar.
Adress: Ulrikagatan 13
2009-02-10 Anders Olofsson (text), Galleri Niklas Belenius (foto)
