Den tyska konstnären Franz Erhard Walther är en mjuk minimalist. När konstnärer som Donald Judd, Sol Lewitt och Tony Smith väljer att arbete med material som stål, sten, betong och trä, så väljer Erhard Walther bomullstyg, filt och silke. På WIELS Contemporary Art Center i Bryssel pågår fram till maj ”The Body Decides” en stor retrospektiv utställning med Erhard Walther. Han föddes 1939 i Tyskland där han bland annat studerade under Joseph Beuys och kanske kan man ana Beuys inflytande när det gäller materialvalet. Beuys som i många av i sina performance och installationer använde sig av filttyg och andra organiska material.
Till Erhard Walthers magnum opus räknas ”Werksatz” (1963-69) som består av 58 uppsydda ”kläder” med fickor, veck och stoppning. Kläderna är tänkta att användas av besökarna och de kan bäras kollektivt. Genom kläderna sammanbinds olika individer och de kan sedan gemensamt genomför olika övningar eller aktioner. Utställningen innehåller en del av dessa kläder som besökarna kan prova tillsammans med andra besökare. Det finns också dokumentation från äldre aktioner där kläderna har använts. ”Werksatz” är ett barn av sin tid och speglar mycket av de tankarna som fanns på 60-talet då aktionskonsten fick sitt genombrott. Erhard Walther ser själva utställningen som en plattform för social aktion och många av objekten är därför tänkta att man ska använda och utforska i olika workshops eller performance ledda av konstnären.
Men det var inte ”Werksatz” som skapade det starkaste intrycket i utställningen hos mig. Utan istället de stora färggranna geometriska figurerna som fyller konsthallens gallerier. Det finns något lekfullt i installationerna och skulpturerna. På avstånd ser de tunga och hårda ut men när man närmar sig objekten blir de mjukare och mer inbjudande. Det finns något rofyllt, estetiskt över de prydliga, harmoniska raderna av tygobjekt i varma jordfärger. Det blir speciellt effektfullt i stora installationer som i ”Lager de Probenähungen” (1969) där hela golvet består av ett lager fyllt med prydliga rader av tygprover i olika former och färger.
Bland de senare verken i utställningen tillhör ”Det nya alfabetet” från 90-talet. A består av en triangel med orange botten och blå ram. Det avskalade geometriska formspråket blir tydligare i bokstaven Q. Det ser egentligen ut som en vält, en liggande cylinder med en svart rektangel intryckt på sidan. Rakt framifrån blir det en cirkel med en svart svans, alltså ett Q, men ser man det tredimensionellt blir den svarta rektangeln mer som ett handtag och påminner då om en vält som man t ex använder för att platta till vägen. Hade man sedan rest Q:et och gjort det i sten, betong eller stål så hade man dessutom fått en minimalistisk skulptur.
Erhard Walters konst har några år på nacken men utställningen gav mig en riktig energikick. Den var lekfull och oväntad när det gäller materialvalet. Den var estetisk, ja om man får lov att använda ett nästan bannlyst ord inom konstkritiken, så var den vacker. Under många år var Erhard Walter lärare på Hamburgs konsthögskola och undervisade då elever som idag är välkända konstnärer som Martin Kippenberger, Rebecca Horn och John Bock. Jag tror att hans konst fortfarande kan inspirera unga konstnärer. Dels på grund av hans tankar om sociala aktioner, när han involvera besökaren i utställningen, men även för sitt sätt att bygga upp sina estetiska minimalistiska installationer av tyg i olika geometriska former och färger.
Adress: Av. Van Volxem 354, Bryssel
Utställningen pågår under perioden 21/2-11/5
Mathias Jansson (text), WIELS Contemporary Art Center (foto)
