Den svarta kvinnan flyger över väggen på Malmö konsthall. Tvärs över det förflutnas bråddjup möter hon min blick, ett allvarligt ansikte fångat i vad som liknar en bevingad marmorskulpturs kropp. Norska stjärnskottet Frida Orupabo klipper isär och sätter ihop historiens fotografier på nytt i sina verk – så att andra berättelser blir synliga.
”Flight” handlar om kamp och flykt, att ta språnget och att falla. Om att färdas bakåt i tiden för att minnas och förstå hur det förgångna formar framtiden. Det är en resa in i kolonialismens epok av slavhandel och exotism, rasism och frigörelse. Temat är mörkt och tungt, men resultatet pulserar av energi och färg. Det är ingen enkel prestation, men zimbabwiske curatorn Tawanda Appiah lyckas. Och det bådar gott för Skånes konstförening, där han precis tillträtt som konstnärlig ledare.
I ”Flight” låter han Frida Orupabo möta den zimbabwiske konstnären Kudzanai Chiurai och Göteborgsbaserade Eric Magassa. De har alla ställt ut flitigt internationellt och har en hel del gemensamt. På olika sätt gräver de i arkiv och skapar sina egna, som är både personliga och politiska. I collage, objekt, ljudverk och installationer samlar och samplar de material med en kritisk twist, som vore de dj:s med absolut gehör för historiens rytm och skärande dissonanser. Mot det brutala och dokumentära ställs det oväntade, uppsluppna och bisarra.
Det är just sådana kollisioner som Frida Orupabo är en mästare på att framkalla. År 2019 slog hon igenom stort på Venedigbiennalen, och numera finns hennes på en gång lekfulla och djupt olustiga collage på såväl Guggenheimmuseet i New York som danska Louisiana. Född 1986 i Norge med en pappa från Nigeria, har hon berättat hur hon under uppväxten saknade bilder att identifiera sig med. I huvudet klippte och klistrade hon ständigt i medias representationer av flickor och kvinnor, bytte ut vita kroppar mot sin egen mörka.
Som konstnär använder hon kolonialtidens fotografier av svarta kvinnor, förstorar dem till naturlig skala och sätter in dem i nya sammanhang. Likväl behåller dessa namnlösa kvinnor i hennes händer sin integritet och utstrålar en uppfordrande närvaro. De bilder hon skapar väcker obekväma frågor om ras, makt, sexualitet, kvinnans roll och position. Alltid är det något som skevar och stör, där inslaget av grotesk humor bara gör historiens övergrepp mer kännbara.
Det gäller oavsett om hon, som på Malmö konsthall, gör en spindelliknande huvudfoting med tre eleganta, krökta kvinnoben, eller i den monumentala väggtapeten ”Turning” klipper in en ung svart kvinnas uttrycksfulla ansikte på en lättklädd vit modell i ett fotografi från pinupbildens barndom. Precis som fotocollagets pionjärer under dadaismens 1920-tal upprättar Orupabo samband mellan världar som annars hålls åtskilda och blottar en bultande, sårig verklighet av exploatering och utsatthet.
Även Eric Magassa gör collaget till sin metod när han effektfullt kommenterar hur afrikansk skulpturtradition annekterats av västerländsk kultur genom kolonialmakternas etnografiska museer och den moderna konstens avantgardekonstnärer som Picasso. Hans rumsliga totalinstallation vibrerar av lysande kulörer och psykedeliska kompositioner där familjealbumets fotografier blir en ingång till uppgörelsen med kolonialismens arv.
Magassa är född 1972 i Sverige med starka band till Paris och Dakar. Hans farfar inkallades som senegales i det franska kolonialstyrets armé under andra världskriget. Konstnären Santiago Mostyn berättar i sin katalogtext om Magassa om hur farfadern på frågan hur han behandlades i nazisternas fångläger kort konstaterade: ”Tyskarna var inte värre än fransmännen.”
I fotosviten ”The lost series” trär Magassa en målad pappkartong över huvudet och poserar i mönstrad dräkt framför kameran, dold men omöjlig att blunda för. Som en vålnad hemsöker han platser världen över, från Göteborgs miljonprogramsförort till brasilianska São Paulos skyskrapor. Liksom Orupabo använder han humorn och förskjutningen som kritiskt verktyg. Det är starka bilder, laddade med allt från kosmopolitism, migration och rotlöshet till erfarenheten av att leva med och mellan flera kulturer
Många utställningar har den senaste tiden bearbetat liknande frågor som ”Flight”, däribland Lunds konsthalls nyss avslutade satsning ”Behold, we are here”. Men få lyckas kombinera det angelägna temat med sådan visuell lyskraft som trion på Malmö konsthall. Det gäller inte minst Kudzanai Chiurais imponerande bidrag ”The library of things we forgot to remember”.
Chiurai föddes 1981 i Zimbabwe, som året innan utropat sin självständighet efter att den vita sydrhodesiska regimen slutligen tvingats lämna makten. I sitt omfångsrika bibliotek av prylar samlar Chiurai spår från frigörelsekamper på och bortom den afrikanska kontinenten. Väggarna är täckta med affischer, tidningsklipp och vinylskivor med inspelningar av kampsånger, festivaler och protestmöten från såväl Zimbabwe och Kuba som den amerikanska medborgarrättsrörelsen.
En hyllning till den sydafrikanska radiostationen Radio Freedom har snickrats upp och därifrån sänds autentiska delar av kanalens program av politiska tal och musik som ingick i kampen mot landets apartheidstyre. I en kalender går det att följa den mobilisering och strid för frihet och självständighet som under 1960- och 70-talen pågick parallellt världen över.
Här finns drabbande vittnesmål av förtryck och ohyggliga massakrer, men även mobilisering, beslutsamhet och befrielse. Tydligare än Magassa och Orupabo lyfter Kudzanai Chiurai fram kollektivets styrka. Hans bibliotek för saker vi glömt att minnas rymmer inte bara historiens becksvarta mörker. Mer än något annat visar det vikten av att komma ihåg människans förmåga till motstånd, solidaritet och hopp.
Carolina Söderholm
Malmö konsthall, S:t Johannesgatan 7, Malmö. Utställningen pågår 4 februari – 9 april 2023
