Eva Löfdahls skulptur The Actual Outcome (ovan) liknar en modell och är det första jag ser när jag kliver in på Galerie Nordenhake. Gestaltningen emanerar ur ett komplext system av genetikern och den holistiska systembiologen Conrad H Waddington från 1957. I hans visuella exempel representerar pinnarna gener och strängarna kemiska tendenser som generna producerar. Löfdahls verk har en enorm precision som lånar från men samtidigt förhåller sig fritt till hans vetenskapliga bild och öppnar för flera tolkningsmöjligheter.
Waddington skrev 1970 en bok som belyser likheterna i hur konst och vetenskap sonderar underliggande strukturer. Ofta är Waddingtons meningar intrikata, för att inte säga poetiska, likt rebusar åt läsaren. Den underfundiga komplexiteten finns också i Löfdahls verk och blir ett medvetet förhållningssätt genom hela utställningen. På ovansidan av The Actual Outcome böljar ett monokromt landskap med höga kullar som ser ut att sugas upp mot himlen.
Utställningen kan liknas vid att träda in en labyrint. Utan att jag för den skull känner mig vilse eller instängd. På väggen hänger tre obetitlade fotografier, sobert inramade. Det min blick först möter är tre ljusvarelser, naturväsen fångade i ett ögonblick som aldrig kommer åter. Det kan vara magnetit som letat sig fram genom sanden och bildat ett mönster. Sanden som ständigt förflyttar sig av vatten och vind. Två av ljusvarelserna har en liten vit snäcka i handen.
På väg in till andra rummet hänger Something Passed, fem borstar med svart hästhår, monterade lodrätt på väggen. Jag låter borstarna försiktigt stryka emot sidan av kroppen när jag går förbi. “We are living doors”, sa Marina Abramović i ett performance 1977 där hon och Ulay lät 350 människor stryka sig emot dem genom en dörröppning. Verket inbjöd till integration, att känna, bli förvånad och öppna upp. Jag skulle vilja påstå att Something passed har samma verkningsgrad om än med större integritet. Det passar mig att jag här slipper ha främmande människor nära inpå min kropp för att behöva öppna upp.
I andra rummet hänger akvarellsviten Händelsernas gång, ett verk av sju målningar som hör ihop i par. De liknar galaktiska fenomen eller titthål ut i rymdens kosmiska mysterium. De är målade med purpurpigment, var ursprung är snäckor som man hittar i sanden vid kustremsor, och kopplas här ihop med förgänglighet. Med tid och rymd. Det är mycket vackert och påminner om Hilma af Klints akvareller med utgångspunkt i naturen. Konstnärerna har undersökandet och upptäckarglädjen gemensam.
I samma rum syns verket Dreaming of MOFs som består av tio kluster där stålspröt, magneter och målade riskorn ger en vetenskaplig illusion av en speciell mikroskopisk struktur, där ett gram kan täcka en 7000 kvadratmeter stor yta. Med klurig ackuratess förflyttar Löfdahl åter skalan i förhållande till min kropp. Den här gången är jag inte liten, som i relation till akvarellernas rymd, utan istället enorm. För om ett gram är 7000 kvadratmeter, så verkar min kropps volym gentemot konstverkets vara astronomisk.
Jag drömmer om att min kropp är ett för ögat osynligt system som sträcker sig milslångt under markytan. Som mycelet, som gör det lättare för växterna att ta upp näring ur jorden, samtidigt som det livnär sig på växterna. En slags superkropp, viktig för planeten och nödvändig för överlevnad. För allting står i relation till hur man förmår drömma, eftersom skalan bara anger förhållandet till verkligheten.
I det tredje rummet ser jag skulpturen Cygnus, bemålad i matt purpur. Färgen symboliserade redan i egyptiernas hieroglyfer gudomlighet och rikedom. Cygnus betyder svan på latin men är också namnet på en stjärnbild. Purpurfärgen återkopplar till den himlakroppsliknande akvarellsviten, Händelsernas gång. Löfdahls skulptur och akvarellsvit har här en djup koncentrerad stillhet, värdiga sin färg.
Men Cygnus gör mig något perplex, den ser inte ut som en skulptur, och inte heller som en svan. Snarare en komponent till en större maskin, eller motor; en berättelse på stjärnhimlen eller något mycket mindre, som möjligen håller ihop den här utställningen, likt en tving. För på samma vis som vi lever i koexistens med jordens alla resurser och försöker sätta ord på allt hela tiden, så är vi, och kommer alltid att förbli, en liten hemlighetsfull detalj av något mycket större.
Windy Fur Rundgren
Foto: Carl Henrik Tillberg. Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 6 maj – 19 juni 2021
Utskriftsvänlig version
