I fotohistorien är den nu nittioårige Duane Michals mest känd för sina så kallade sekvensfotografier: enkla och naivt djupsinniga bildberättelser med handskrivna kommentarer direkt under bilden. Det var en typ av fotografiskt berättande som byggde på iscensättningar, något som knappast förekom under sextio- och tidigt sjuttiotal men blev desto vanligare bland en yngre generation fotografer/konstnärer under åttiotalet och framåt.
Inspiratör var han säkert, ändå är nog Michals berättande för egensinnigt för att enkelt låta sig inskrivas i en stilhistoria. När Duane Michals nu på Hasselblad Center sent omsider uppmärksammas med en utställning är det i stället hans porträtt som visas, vilket kan kännas som en besvikelse. Till en början.
Det går över. Charmen och egensinnet känns nämligen omedelbart igen, för att inte tala om Michals alldeles speciella piktur när han kommenterar den avfotograferade eller situationen. De flesta bilderna är tagna på uppdrag (från Vogue, Esquire, Life, Mademoiselle, Mirabella), men det är uppdrag som fotografen omisskännligen gjort till sina egna.
Också porträtt är ju iscensatta, men här lyser samarbetet nästan alltid igenom: mötet har brutit isen och en särskild intimitet uppstår i lekfullheten. Michals använder skickligt det som finns till hands, i lägenheten, ateljén, på restaurangen, gatan, hotellrummet. Eller också skapar han enkel humoristisk magi genom inte alltför avancerade mörkrumstricks.
Överhuvudtaget blir utställningen en nostalgisk djupdykning i det analoga, i det så att säga handgjorda fotografiet. ”Tri X, befintligt ljus” var hans stående formel, i all sin enkelhet kanske ändå gåtfull för unga fotografer. Michals vill att hans fotografier skall ”viska” säger han i en intervju, inte som dagens blanka tvåmetersfotografier ”ropa”. Denna viskning blir till en träffande bild just vad gäller dessa porträtt.
Inte för att några djupare hemligheter avslöjas, men för att ett rum och ett stycke tid delas, en intimitet uppstår, i ett anspråkslöst utbyte – som ändå i förlängningen ska nå publikens ögon, hur den nu såg ut. Michals handskrivna kommentarer kan man se som senare egna tillägg. Anekdotiska eller mer dagboksartade, ibland i form av citat: ”Barndomen slutar när saker upphör att förundra dig”, som står det under ett porträtt av Eugène Ionesco.
Här finns familj och självporträtt och nära vänner – inte minst Andy Warhol, som ofta är yngre än vi är vana att se honom. Men det breda urvalet vidgar sig till en rikare kulturhistoria, märkligt ohierarkisk även om så gott som alla är eller var ”kända”. Många konstnärer och skådespelare och regissörer förstås, och en del kanske bara hyfsat initierade kan placera: Alice Neel, Joseph Cornell, Edward Gorey, Lina Wertmüller (som nyligen gick bort).
Nyare är sekvensen med Tilda Swinton som sibylla – eller bilderna av Sting. Enkelt uttryckt är detta en gammal fotografs imponerande omfång – i tiden, i kulturen. Men även uppdragsgivarnas. Vilka breda publikationer skulle idag vilja göra ett reportage om målaren René Magritte, eller: vem skulle dagens motsvarighet vara? Trots eller kanske just på grund av att utställningen omfattar mer än sextio år blir besökaren medveten om kulturens utsatthet i tiden och om tidens villkor – och naturligtvis om allas vår dödlighet.
Men också den som inte kan checka av precis vartenda namn i den kulturella referenslistan kan få några fina timmar på denna utställning. Ansikten och personligheter och situationer som sipprar rakt igenom de okända namnen. Och de välkända för den delen.
Mikael Olofsson
Hasselblad Center, Götaplatsen, Göteborg. Utställningen pågår 12 februari – 15 maj 2022
