Konceptutställningen “Dekadens” på Dunkers kulturhus i Helsingborg är en stor satsning. Till och med en av konstmuseets största, åtminstone hitintills i dess historia. Det märks inte enbart på själva utställningen, utan även på några av dess omkringliggande element: intendenten Bengt Adlers har, till exempel, skildrat sina förberedelser och sitt arbete med projektet i en blogg. Idén har varit både informativ och rolig, men stundtals lite enformig: till slut förekom lite för många upprepningar och krystade resonemang. Slutomdömet är trots allt positivt. För det första är det ett intressant initiativ, för det andra är det glädjande att se hur en konstinstitution på ett smart sätt har använt en av möjligheterna som samtidens mediala plattformar tillhandahåller, och för det tredje utgör inläggen på bloggen tidvis ett välkommet komplement till utställningskatalogen.
Utställningskatalogen, ja, är också originell. Den är prydligt inslagen i ett skimrande guldpapper, och först tror jag att det enbart rör sig om inbillning, men efter en stund inser jag att texthäftet faktiskt doftar parfym. Istället för dessa sirliga tilltag hade jag föredragit en bättre och i synnerhet större katalog. Nu får den förvisso plats i var mans ficka eller väska, men dess minimala format är inte till gagn för varken dess texter eller bilder. Det är synd, så klart. Vissa texter är bra, men visst saknas det en del, inte minst lite djupare texter om dekadensens idéhistoria samt kanske några jämförelser och paralleller med andra konstarter. Men okej, allt kan inte hinnas med.
Helhetstänkandet som genomsyrar projektet har naturligtvis även förtjänster, framförallt i utställningslokalernas utformning. Med arkitekten Jonas Lindvall som färdledare har man skapat en alldeles egen dekadensvärld, där de olika rummen har varsin unik scenografi. Den vita kuben är antingen långt borta eller väldigt annorlunda. Detta har man gjort bra, för det är trots allt ett riskfullt projekt: helhetslösningar av liknande typ kan lätt falla pladask till marken. Men här har man hållit balansen bra. Och då har man ändå vågat kombinera tämligen väsensskilda inslag, som skinande svart plast och gravyrer från 1700-talet. Men på så sätt lyckas man nå det där oväntade, man tar det där djärva språnget som ingen annan tidigare har tänkt på.
Utställningens plattform, bakgrund och essens, är William Hogarths bildberättelse “Rucklarens väg” från 1730-talet. Där skildras en ung man som erhåller en större summa pengar, men genom en dekadent livsstil, med dryckenskap och osedlighetsaffärer, bryts han ner, förmodligen både fysiskt och psykiskt. Ordningsmakten haffar honom och slutligen interneras han på dårhuset. Här visas verket i två versioner: dels i de mindre gravyrerna, dels i de större oljemålningarna. Flertalet av utställningens övriga verk är på olika sätt och vis kommentarer till eller nya versioner av Hogarths ursprungliga berättelse.
David Hockneys tolkning, till exempel, är naturligtvis bra, inte minst i kombination med sitt utställningsrum, som med vita och skinande kakelplattor ger ett oerhört kliniskt intryck. Och i mitten av rummet finns även en kakelskapelse som snarast påminner om en liten swimmingpool eller ett badkar. Gunnar Krantz’ version “The Rake” är ändå bättre, eller i varje fall roligare. Hans tuschteckningar från 2000-talets champagnedränkta Stureplansvärld är tydligt markerade av svarta träramar, och upphängda med rep i både tak och golv i ett otroligt ljust rum. Ironin i hans skildringar är strålande, vilket bland annat följande passage vittnar om: “Det vackraste som finns är kärleken. Det näst vackraste är entreprenörskapet”. Förfallet är emellertid inte särskilt närvarande i teckningarna, åtminstone inte explicit. För de som lever ett dekadent liv – de nyrika bratsen, entreprenörerna – har ännu inte kommit dit. Men snart är det kanske dags, en dag sinar kanske kapitalet.
Även Igor Stravinskij och Ingmar Bergman upptäckte “Rucklarens väg”. Och på tv-skärmar staplade som ett torn i ett avskalat och lågmält rum visas två operaversioner av berättelsen, samtidigt hänger fotografier av Ingmar Bergmans arbete med sin uppsättning på väggarna. Och Jockum Nordström visar några collage i ett hörnrum, men gör i sammanhanget inget större avtryck. Natalie Djurberg, å andra sidan, sätter desto större spår. Hennes filmer är som vanligt välgjorda, och ännu en gång förundras och imponeras man över hennes arbetssätt, teknik och metod, som bör kräva extremt stort tålamod. Dessutom angriper hon dekadensen från ett annorlunda håll, som, åtminstone i jämförelse med de andra bidragen, mer lutar åt det groteska, det lite mindre fina och förnäma. Förfallet är uppenbart i hennes verk. Det är omaskerat, oglamoröst, ja, helt enkelt smutsigt. Men likväl kan jag – i motsats till några av de andra besökarna i rummet – inte låta bli att titta på hennes suggestiva filmer. Och tack vare Hans Bergs musik blir de dessutom ännu bättre.
Om man går åt rätt håll genom utställningsrummen möter man först Hogarths gravyrer och sist Paula Regos målningar. Hennes triptyk i pastellkrita, “The Betrothal: Lessons: The Shipwreck After Marriage A La Mode By Hogarth”, sticker ut från hennes övriga verk, inte enbart för att det hänger i ett avskärmat litet rum i det stora rummet, utan främst för dess expressiva förmåga att fånga dekadensens olika toner. Dessutom ger hon Hogarths berättelse en ny dimension: här går kvinnorna nämligen inte under. De är inte vidare passiva, i stället besitter de en potentiell makt över situationerna som utspelar sig. Och männen ser i sammanhanget nästan handlingsförlamade ut.
Med “Dekadens” satsar Dunkers kulturhus högt. Och sett till helheten lyckas man faktiskt nå upp till dessa höjder. Vissa skavanker finns där, men de glöms lätt bort när man får chansen att kliva in i en helt annorlunda värld.
Bilder (uppifrån och ned): Gunnar Krantz, Paola Rego
Utställningen pågår under tiden 31/10 2009 – 28/2 2010
Mikael Andersson (text), Dunkers kulturhus (foto)
