1981, när Dan Wolgers fortfarande studerade på Mejan, visade han i en utställning ett antal rörliga skulpturer. Då han märkte att mobilerna blev alltför roliga ville han istället ”tillverka en rörlig skulptur utan rörliga delar”. Resultatet blev ett antal klot (som bara har en enda obruten yta) och som ”genom en osynlig inre mekanism” rullade omkring runt betraktarens fötter. I en text till den pågående utställningen på Bohman-Knäpper kallar Wolgers kloten för: ”Min flasktorkare, en hörnsten i mitt arbete.”
Mina egna associationer till hur klotet korresponderar med betraktarnas rörelser får mig att minnas en strof ur Dantes Gudomliga komedi: ”Gud är en kula. Dess centrum är överallt. Dess periferi ingenstans.” För på samma vis som Dantes verk saknar riktning har också Wolgers – liksom Duchamps verk – en mystisk självgående kraft. Som sätter igång maskinen och på samma gång också är en del av maskinen. Som speglar betraktaren på nytt och vrider det hela ett varv till, i konsthistorisk mening.
Nu kan vi kliva in i själva utställningen. I det stora tjusiga gallerirummet rinner en hög med glassliknande bronsgrisar tungt ut på gallerigolvet. På väggen intill sitter en cigarrliknande skylt med de lysande orden GOD KONST. Den tål att sugas på! Det är som att stå inuti ett surrealistiskt antikvariat, och framför antikvariatets skylt står också en gipsbyst av en pojke i tioårsåldern, med en knapp på bröstet, som sätter igång en gnolande trudelutt.
Melodislingan passar inte till den lilla pojkens oförställda leende, tänker jag, utan tillhör snarare en smått galen eller kanske bara ignorant gubbe. Det skär sig inuti mig, i vilket fall, samtidigt som jag har svårt att hålla mig för skratt. Det första som dyker upp i mitt inre är en liten pojke som sitter på en droska efter en häst. Den lilla pojken piskar hästen gång på gång. Det stora muskulösa djuret ovetande om hur stark det egentligen är jämfört med den lilla kroppen som slår honom. Ekipaget går sakta framåt. Det var så George Orwell kom på idén om att skriva Djurfarmen 1945. Han hade sett detta spektakel framför sig. Och skrev vidare om hur grisarna, som tog över människornas plats i huset, vältrade sig i lyx och hyckleri.
Den andra bilden som dyker upp är ur ”Mannen som slutade röka”, Tage Danielssons filmatiserade version av Dantes 1300-talsepos. Gösta Ekman spelar Dante som lider ett helvetes kval på grund av att han måste sluta röka, och går igenom de olika stadierna till paradiset.
Wolgers konst är aldrig pretentiös och dess dova klangbotten vågar många gånger vara både hjärtskärande vacker och provocerande på samma gång. Ändå sticker alltid humorn fram så fort det tenderar att slå över.
I det andra rummet hänger flera verk ur den ursprungliga serien ”Vaggvaser”, ömma och vackra, som varsin varm famn att vila i. Varje blomma liknar en själ, och är fästa på en bricka på väggen som roterar fram och tillbaka, likt en vagga. Eller en klocka vars visare hackar sig fram i tiden. I vasen står dock vattnet alltid vågrätt, stilla, och håller blomman i tryggt förvar. Verket får mig att tänka på alla som mist sina nära i pandemin, men inger också ett lugn med lovordet att det blir ändå alltid lite bättre, med tiden.
På motsatt väggen hänger bubbliga 3D-vykort i godisfärger med stora konstnärssignaturer. Vilken snygg kontrast! Jag vill hahahaaa en! Men jag gör som Gösta Ekman, jag avstår, inte rökat men väl med att norpa godis. I alla fall två dagar i veckan och idag är det torsdag. Tårar byts hastigt ut i ett befriande skratt. Som jag möjligen sätter i halsen, för det är sannerligen inte så lätt att bara gå och köpa ett verk hursomhelst. För vemsomhelst. Det visar sig väl tydligt genom att galleri efter galleri stänger.
I nästa rum hänger en rad med speglar, eller böcker, eller möjligen både och. Glaset framför den inglasade boken är museiglas och reflekterar alltså inte, medan det inuti är vanligt glas, så det ser ut som om jag speglas bara inuti där boken är. Som att jag är innehållet i boken. Fiffigt med till synes enkla men klockrena medel, som skapar just de där finjusterade lägena åt betraktaren, att själv sätta igång sitt intellekt.
På väg ut ser jag pojken som grinar sitt sorglösa leende, och jag trycker på knappen igen. Trudelutten som tidigare kändes smått skrämmande, rinner nu av mig som vattnet på en gås. Det är ingen konstig gubbe, utan snarare en lättsinnig, om än smått irriterande konstnär, som fick vara med på ett hörn. Jamen utställningen är drömsk, jag sa ju det! Jag kan inte uttrycka mig tydligare än så här.
På hemvägen tänker jag på speglarna som Wolgers visade på galleriet för ett par år sedan. Och att konsten även på den här utställningen ger betraktaren utrymme att kliva in i en magisk portal. Där vad som helst kan dyka upp. I mobilen ser jag en film från åttiotalet om en pojke som jagad av några mobbare tar skydd inne på ett antikvariat. Där hittar han en magisk bok. Längst in i butiken. Den oändliga historien.
Lite så upplever jag besöket på galleri Bohman Knäpper. Fast jag är knappast jagad, möjligen av en konstant dödsångest, men det är en helt annan historia. Men som faktiskt lindras av att gå och se på konst. Tack konstvärlden! Om också politikerna förstod att man faktiskt måste sälja konst för att leva, under den lilla tid man har innan man dör, så skulle nog det underlätta ångesten för en stor skara gallerister, konstnärer och antikvariat, som inte alls vill stänga butik efter butik med ”God konst” som, med vitt skilda medel, lindrar ångesten för folket.
Och jag säger som Elie Wiesel, författaren och Fredspristagaren, skulle ha sagt: ”Motsatsen till god konst är inte dålig smak eller ond konst, utan likgiltighet.”
Windy Fur Rundgren
Foto: Bohman-Knäpper, Sturegatan 36. Utställningen pågår 17 oktober – 7 november 2020
