Utställningstiteln Habitat består av två revir tänker jag när jag försöker att orientera mig bland verken, för det är två mycket olika konstnärskap som delar på Galleri Flachs utrymmen. Simon Dahlgren Strååt är målare och David Permén arbetar med installationer.
Det självbespeglande element som kan krävas för att ta sig an en utställning aktiveras av Perméns topografiska och vaxade fjällkarta som hänger inramad på väggen. Den är över Stora Sjöfallet och när jag navigerat mig förbi hans röda markering och hittat Saltoluokta har jag också hittat min egen utgångspunkt. Det kan verka väl bokstavligt, men visar mig hur jag behöver fästa uppmärksamheten utåt mot verken och samtidigt inåt, mot de egna förutsättningarna för upplevelsen.
Permén arbetar främst med funna objekt som tagits ur sina sammanhang för att finna nya. En hög pardörr med avskavd vit färg står lutad mot den ena kortsidan av rummet. Spåren efter dörrhandtag och beslag indikerar att den för länge sedan tagits ur bruk och lutningen visar att den varken går att gå in eller ta sig ut igenom.
Objektet är laddat med bibehållen saklighet och en titel lånad från Lars Noréns pjäs, Och ge oss skuggorna. Permén undersöker sin egen historia via objektinstallationerna som i sin tur utmanar betraktaren att öppna sig för tingens potentiella poesi, vare sig de är funna eller skapade.
Mittemot dörren hänger Dahlgren Strååts målade porträtt av en pojke. Barnets tydlighet framträder ur dimmiga sjok som stiger hela vägen upp till ögonen, som tårar eller trötthet. Skissartade penseldrag tecknar hatt, ansiktsform och kavaj som vore de dragna av ett finger i imma. Pensellinjen skiftar i färg över barnets ansikte och tecknar mustasch och mask.
Perméns dörrobjekt och Dahlgren Strååts målning av barnet möts i avståndet som finns mellan verken. Men det är inte helt enkelt att beskriva hur kontakten uppstår. Kanske skuggorna i dörrobjektets titel ger de skissartade vuxen-attiraljerna hos barnet en förnimmelse av att vi är alla våra åldrar, samtidigt och hela tiden. De båda konstnärerna arbetar rätt egensinnigt och månar om att inte stänga till om de betydelser som kan uppstå mellan verken. De verkar lita på varandra nästan lika mycket som de litar på sig själva.
Jag skulle så gärna vilja ta del av de samtal som fördes mellan konstnärerna under processen och vad de sagt till varandra under hängningen av utställningen. Jag slås av att det svåruppnåeliga i mötet förblir lika närvarande som längtan efter kontakt. Att ett möte som uppstår alltid förutsätter avstånd.
En ljudinstallation av Permén sprider sig i rummen, ljudet kommer från en bandspelare som står uppställd längst in i utställningslokalen. Det är en ljudupptagning av konstnären som litet barn, i samtal med sin mamma. Han sjunger för henne och hon låter snäll och är noga med att ange datum och plats för inspelningstillfället. Samtalet bryts av latinamerikansk musik – eller det bryts inte, musiken och samtalet finns tillsammans på ljudspåret som parallella fragment ur samma källa.
Konstnären adopterades 1979 från Lima i Peru och prövar via sitt konstnärskap sina dubbla tillhörigheter. Han återkommer till sina båda mödrar, sina platser på jorden och de förutsättningar flerfaldigheten skapar. Tankar om frånvaro och närvaro, privilegier och utsatthet ryms bland ljudinstallation, video och skulptur. Ur undersökningen stiger en uppriktig och pågående strävan efter att förstå det egna jagets sammansatthet.
Dahlgren Strååts motiv skiljer sig ganska mycket åt. Själva måleriet blir för mig en del i verkens motiv. Det som framstår som torra och matta ytor visar sig vid närmare granskning ha glans. Linnedukens fina textur bildar ibland både botten och ram. Jag måste gå nära för att förstå hur penselföringen samspelar med airbrush i några av målningarna.
Olika slags färgskikt prövas och bildens skiftande stadier samexisterar med målningens färdiga skick. Lager på lager av lack bildar ett djup i den skimrande yteffekten i en mörk målning. I andra verk har linjer och former skrapats fram ur färgen.
En bild av en urskog visar sig vara en målning av en teaterkuliss, tydligt redovisat så avsikten är inte att luras. Ett utsnitt ur ett havslandskap får sväva fritt på duken, och ett annat djuphavshabitat har tagit form med hjälp av fingertopparna. En målning skiljer sig från resten både via sin homogena yta och det raster av spetsduk som ligger över målningens undre motiv. Jag tror först att det är ett fotografi som hänger där. Motivets komposition manifesterar de måleriska undersökningarna som samtidigt avslöjade och dolda.
Jag funderar över hur vissa konstnärskap öppnar sig för mig först när jag tagit del av deras tankar och intentioner i text. Jag tänker också att ambitiösa konsttexter kan låsa in upplevelsen av en utställning. Här hade jag kanske ändå önskat mig en text som berättade mer om det gemensamma och det separata i undersökningarna.
Men så stannar jag till framför en annan dörrskulptur i utställningen, som står i det innersta rummet inte långt från ljudinstallationen. Under dörrens brevinkast ligger en mängd brev utan avsändare och med adressatens namn vänd mot golvet. Innehållet i dem är inte redovisat men kan omöjligt vara ett och samma. De måste skilja sig åt som verkligheten skiljer sig åt beroende av hur och varifrån den upplevs. Kanske, kanske ligger också texten om utställningen i ett av breven.
Emma Warg
Galleri Flach, Karlavägen 9, Stockholm. Pågår 8 november – 7 december 2024
