Det är en gammal sanning att alla konstverk är samtida när de betraktas, oavsett när de är gjorda. För även om verket i sig inte förändras, ändrar sig oavbrutet sammanhanget runt verket. Betraktaren betraktar och bedömer det, till stora delar, utifrån sin egen tid. Men ibland händer det att äldre konstverk frigörs från sitt ursprungliga sammanhang och visar sig som om de var gjorda helt nyligen.
Detaljer och delar av motivet länkas samman med uttryck och stämningar i bilder från idag. Likheter och beröringspunkter mellan då och nu flyter i dubbla riktningar och med ömsesidig påverkan.
På Moderna museets nyligen öppnade presentation ”Tysk expressionism” inträffade just detta. Några målningar i den utställningen började omedelbart, och överraskande, samtala med verk jag just sett av Duda Bebek och Thomas Henriksson i Konstakademiens hus.
På Moderna visar man målningar och verk på papper av den tyska konstnärsgruppen Brücke från 1900-talets första decennier. De var influerade av bland andra Van Gogh och Munch. I första salen hänger Karl Schmidt-Rottluffs energirika havsvy, en målning enbart uppbyggd av pastosa penseldrag i oljefärg. Korta och till synes hetsiga följs de åt genom bilden, och formar målningen till ett böljande landskap i grönt, gult och rött, med det blålila havet och himlen i fonden. Målningen är föreställande, men befinner sig i ett gränsland snuddande vid abstraktion.
Längre in finns Ernst Ludvig Kirchners ”Vilande modell framför spegel” och ”Artist” (från 1909/10), två målningar med konventionella motiv, men där färgbehandlingen är än mer radikal och uppdriven. Målningarna framställer var för sig två kvinnor försjunkna i tankar, avbildade i ateljémiljö. Deras hud ärggrön respektive orange, med kropparna och rumsligheten i långt driven förenkling.
När jag såg Kirchners målningar steg Duda Bebeks motiv upp på näthinnan. Närmast som i dubbelexponering. För trots att Bebeks målningar präglas av en betydligt blekare färgdräkt, finns i hennes utställning hos Magnus Karlsson också kroppar som vilar omgivna, närmast omsvepta av färg. De framträder i nederkanten på målningarna, men drar sig samtidigt undan världen. Speglar och de återkommande fönstren i bilderna tycks peka mot något som finns på andra sidan målarduken.
Men färgen återkommer också på sina ställen i Bebeks ljusfyllda måleri, som i den eldröda ”Profilen”, med en kvinna stående framför fönstrets motljus. ”Genom en underjordisk kulvert vandrar min fantomkropp”, skriver Bebek i utställningstexten. Och nog är det frestande att tänka på hennes drömskt upplösta målningar liksom i rörelse i en osynlig tunnel. Jag inbillar mig att de där har sällskap av Bonnard, men också att de samspråkar med Kirchner.
I ett slags undre regioner vistas också Thomas Henrikssons tunga målningar, som visas i salarna på Konstakademien. Oljefärgen tjock och reliefskrovlig i dova jordfärger. Men även skimrande i orange och blå toner, en effekt som uppkommer när han drar färgen över duken med en rakel eller liknande verktyg. Han delar ofta in bildytan i ett mönster av nischer, som beskriver sin egen upprepande rörelse. Uttrycket i färgen blir mer framkallat än målat, och är känsligast utfört i de mindre formaten.
De betonade penseldragen från Schmidt-Rottluffs havslandskap på Moderna befinner sig väl i början av en stig som senare både Dubuffet och Kiefer anslutit sig till, och i vars förlängning vi även återfinner Henrikssons eruptiva måleri. Särskilt i ett imponerande verk, där virrvarret av rörelser i färgen bildar en uppluckrad jordskorpa. En förtorkad leråker i den psykiska terrängen.
Och nog visste vi det redan, att måleriet rör sig i cirklar snarare än på en rak linje. Men ibland blir det bara mer tydligt än annars.
Magnus Bons
”Tysk expressionism”, Moderna museet, Skeppsholmen, Stockholm (21 september 2024 – 2 mars 2025). Duda Bebek, ”Phantom”, Galleri Magnus Karlsson (7 september – 12 oktober 2024). Thomas Henriksson, ”Jag är färg”, Konstakademien (24 augusti – 5 oktober 2024. Båda Fredsgatan 12, Stockholm)
