Om den franska konstnären och författaren Claude Cahun hade levt idag hade hen troligen valt att kalla sig ickebinär eller gender-fluid, om hen nu överhuvudtaget hade definierat sig som något alls. Men under Cahuns livstid (1894-1954) fanns det ingen acceptans för personer som inte kände sig hemma i de traditionella könsrollerna.
Mjellby konstmuseum är först i Sverige med att visa Cahuns verk i en separatutställning. För mig är detta en betydelsefull händelse. Jag lärde känna Cahuns bilder för tio år sedan och de bar på ett trösterikt budskap. Alla som någonsin har känt sig obekväma med att bli klassificerade som antingen man eller kvinna förstår vad jag menar: det är först när man träffar andra personer med liknande erfarenheter som ens historia faller på plats.
Cahuns produktion är imponerande på många sätt, framförallt på grund av dess framsynthet. När hens fotokonst återupptäcktes på 1980-talet framstod den som en sensation, och den kom att inspirera en lång rad konstnärer, bland andra Cindy Sherman och Gillian Wearing. Jag ser också vissa likheter med Francesca Woodman.
När man skriver om Cahuns bildkonst är det nästan omöjligt att inte nämna episoder från konstnärens privatliv, då fotografierna var så påverkade av hens flytande inställning till könsroller och av kärleken till konstnärskollegan Marcel Moore. De flesta av Cahuns fotografier, där hen poserar i olika kostymer och masker, var okända under hens livstid, eftersom de aldrig publicerades eller visades offentligt.
Claude Cahun föddes i Nantes och hens namn var till en början Lucy Renée Mathilde Schwob. Under ungdomsåren inleddes kärleksförhållandet med Marcel Moore (då Suzanne Malherbe). Cahuns pappa och Moores mamma gifte sig, vilket gjorde dem till styvsystrar, något som visade sig passande de gånger de tvingades dölja sin homosexuella kärlek. Samkönade förhållanden var brottsliga vid denna tid.
Under 1920- och 30-talet bodde Cahun och Moore i Paris och frotterade sig med dåtidens avantgardistiska storheter, såsom André Breton och Georges Bataille. De signerade sina verk med sina nya könsneutrala namn. Cahun var engagerad i teateruppsättningar, skrev tidningsartiklar och författade essäer. De båda bevistade surrealistiska tillställningar men även där, i dessa frigjorda sammanhang, väckte deras lesbiska partnerskap ibland anstöt. Cahuns huvud var rakat och hens excentriska utseende gjorde flera manliga surrealister oroade; de kunde inte förstå vad som drev en ung kvinna att se ut sådär.
Symptomatiskt och ironiskt nog ter sig flera av dessa, vid denna tid, banbrytande surrealisters verk inte så subversiva idag medan Cahuns och Moores alster fortfarande upplevs som vitala. De föddes som kvinnor och fick ta striderna som detta innebär. Ja, jag väljer att också framhäva Marcel Moores namn, då hen ofta höll i kameran. Utan Moores skarpa blick hade en stor del av Cahuns produktion inte blivit till. Det är därför underligt att Moore inte har fått ett större erkännande.
Cahuns fågellika uppenbarelse som blickar ut från de svartvita bilderna är fotogenisk, men inte på ett konventionellt sätt. I denna utställning ryms flera legendariska porträtt där hen är sminkad likt en förförisk harlekin och har på sig tröjor med artificiella bröstvårtor, vilka förvirrar och låter oss ana att nakenheten bara är ännu en mask och att kropparna som vi föds i inte är heliga. I andra verk visas en mer avskalad och androgyn version av Cahun. Här syns likaså flera små originalfotografier som jag aldrig har sett tidigare där hen exempelvis flyter i vatten eller poserar med en leopardpäls, som om den vore en andra hud.
Parets kraftprov ägde rum under 1940-talet, då de hade flyttat till ön Jersey i engelska kanalen. Det var då de fick praktisk användning av den anarkistiska dadaismen. Under flera år skrev de antinazistiska meddelanden på lappar, mynt och cigarettpaket och lät dem ligga synliga för de tyska soldater som hade ockuperat ön. Till och med i dessa stunder när deras förakt för nazismen var som mest intensiv vägrade de att hänge sig åt pessimism: de trodde att dessa meddelanden kunde leda till revolt inom de tyska trupperna. De kunde lätt ha skrämts till tystnad, inte minst med tanke på Cahuns judiska påbrå. När deras kupp uppdagades, fängslades de och dömdes till döden. I och med krigsslutet 1945 befriades de och kunde fortsätta sina liv på Jersey, svårt sargade av tiden i fängelset.
Under efterkrigstiden fortsatte Cahun att ikläda sig olika roller, bland annat uppfanns en persona som döptes till ”Soldat utan namn”. Några av dessa sena arbeten finns representerade i utställningen, bland annat en bild där Cahun håller en blank mask framför sitt ansikte, i bakgrunden syns gravstenar, uppradade likt dominobrickor.
1954 gav Claude Cahuns kropp upp, hen blev inte gammal. Marcel Moore tog sitt liv nästan tjugo år senare, 1972. Följande mening är inristad på Cahuns gravsten: ”And I saw a new heaven and a new earth”. En passande inskription för en konstnär som sökte efter en passage till ett tolerantare samhälle. För mig är denna välproducerade utställning ett ljus i ett förtätat politiskt mörker och jag är övertygad om att vi fortfarande har mycket att lära av Cahuns och Moores mod och kompromisslöshet.
Sara Arvidsson
Foto: Jersey Heritge Collections. Mjellby konstmusuem, Halmstad. Utställningen pågår 15 juni – 15 september 2019
