När boken “Comtemporary Swedish Photography” kom ut för några år sedan var det många som höjde på ögonbrynen inför bilden på omslaget. Där riktade nämligen Cecilia Edefalk en revolver mot oss från självporträttet hon gjorde 1993. Vad hade det blivit av den hyllade målaren, som både kritiker och samlare svärmade kring? Nu är det säkert många som ställer sig samma fråga igen när Edefalk visar nya fotografier på Stene Projects. Men vad vi i själva verket bevittnar är en konstnär som återvänt till sina rötter. Eller som egentligen aldrig lämnat sina rötter, för fotografiet har alltid varit ett viktigt medium för Edefalk. Både när hon skulpterar och målar är det fotografens blick hon betraktar världen med, där ljus och mörker spelar huvudrollerna.
I Edefalks tidigare utställningar har hon på ett mycket välplanerat sätt placerat olika former av filter mellan oss och sig själv som konstnärssubjekt, antingen det handlar om materiella former eller färgens undanglidande yta. Men i den nya utställningen hos Stene Projects finns det inte längre någon säkerhetszon mellan konstnär och betraktare. Vad vi möter är ett helt avskalat och naket konstnärskap som tar sig an de stora existentiella frågorna om livet och döden utan att filtrera dem.
Bilderna som Edefalk visar är lika enkla i motivval som de är i det tekniska utförandet. Inga sofistikerade digitala trollkonster, inga tjusiga ramar och reflexfria glasytor. Bilderna har processens i ett gammaldags fotolabb och hängts upp med klämmor direkt på väggarna. De bågnar och vrider sig, ungefär som om de ville slippa ur utställningspresentationens grepp. De framstår som en alternativ hud, ömtålig och avklädd det skydd som glas och ram vanligtvis erbjuder.
Även själva motiven är reducerade till det absolut mest nödvändiga. Maskrosbollar på en sommaräng, precis när ljuset svinnet och släpar en lätt slöja genom landskapet. De är närmast övertydliga symboler för det ömtåliga och förgängliga, och hade i en annan konstnärs händer lätt kunnat förvandlas till romantiska klichéer. Men Edefalk fotograferar och presenterar dem med en så stor saklighet att de förvandlas till tecken, till bokstäver i ett alfabete med vars hjälp man kan skriva den eviga berättelsen och död och pånyttfödelse. Detsamma gäller ett oerhört laddat foto av en säng, där man i kuddarnas tyg kan urskilja avtrycket av en människas huvud. Man behöver inga pekpinnar för att associera till en dödsbädd, men bilden är också något annat, vilket dess titel “Itself” uttrycker. Livet och livets slut är vad de är, och detsamma gäller bilden. Vid en viss punkt upphör all förställning och vi kan blicka in i varandras ögon och se varandra sådana vi i verkligheten är.
Adress: Brunnsgatan 21 B, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 14/4 – 16/5
Anders Olofsson (text), Stene Projects (foto)
