Jag följer målningarna längs med havets horisontlinje. De är olika stora men hänger så att den punkt där himlen möter berg och hav återkommer i samma höjd på duk efter duk. Alla målningarna utgår från en akvarell av nationalromantikern Carl Wilhelmson (1866-1928). Motivet är en kvinna som står vänd från betraktaren och blickar ut över landskapet.
Det rör sig alltså om samma motiv i elva olika målningar, skirt och lätt målade i tempera och koboltblått pigment. Bildernas olika blå moment har något dröjande och prövande över sig, som om betraktaren bjuds in att delta i en pågående process. En avgjutning i brons av en vinranka är det enda verk som bryter sviten. Skulpturen spretar strävande uppåt och tecknar en abstrakt figur på väggen med sin skugga.
Enligt konstnärens egen utsaga är målningarna skapade i dialog med Carl Wilhelmsons ande. Alla dukar är indelade på samma sätt med kvinnofiguren i mitten. Havet är sitt eget färgfält i olika grader av blått som angränsar till berg och en himmel, som ljusnar, tills solen inte längre går att urskilja mot den vita duken. Solen speglar sig, som solar gör, i en strimma i havet.
Men så byter speglingen oväntat skepnad – är det inte istället ett barn som likt kvinnan tittar ut mot havet, bara längre bort i bilden – eller är det rent av en pir och är barnet i själva verket en pollare? Omvandlingen av intryck påminner om den gissningslek och jakt på svar som från allra första början gjorde mig intresserad av konst.
Mötet mellan de olika färgsjoken är tydligt, det blå är i olika stadier av upplösning och vore det inte för kvinnofiguren skulle målningarna kunna bestå helt av abstrakta färgfält.
Det är dukens indelning och dynamik som först dominerar min upplevelse av bilden. Linjer och formers inbördes möten och de till synes slumpmässiga detaljerna alstrar en mystik, tänker jag.
Eller uppstår det ogripbara just där det negeras? För mitt i bild tecknas en korsettsvank, strax under vattnets horisontlinje. Om gestalten i sig är spöklik blir klänningens övergång mellan rygg och stjärt konkret. Avbildande, om än skissartade penseldrag, griper utsökt in i mina försök att se bortom det figurativa. Även i de bilder där klänningslivet är utfrätt av vitt förblir linjerna lagrade i min blick.
Jag påminns om Edefalks hyllade svit En annan rörelse från1990 där den för originalbilden centrala flaskan med sololja gått upp i rök. Arbetet med det som försvunnit eller försvinner ur en förlaga, och upprepningen av ett och samma motiv sträcker sig från konstnärskapets förflutna till dess nu.
Här finns också en målning där figurens överkropp och himmel är helt upplösta i dukens vita. Midjan finns kvar och armbågarna antyds men gestalten har liksom stigit upp i skyn. Kjolen är nu en geometrisk form av vit färg och linjer, som en starkt stiliserad ängel.
Edefalk är ju inte främmande för änglar och jag kan inte låta bli att tänka på Walter Benjamin och hans text om verket Angelus Novus av Paul Klee. Grovt förenklat och snabbt översatt (av mig) beskriver Benjamin (i Thesis on the Philosophy of History) motivet som historiens ängel. Med ansiktet vänt mot det förflutna ser ängeln hur katastrofen sker, vill stanna och väcka de döda och göra det som krossats helt igen.
Men det blåser en storm från paradiset som gör det omöjligt att sluta vingarna, så stormen sveper iväg ängeln med ryggen före, till framtiden. Framför ängelns fötter växer en hög av bråte högt upp mot skyn och stormen är det vi kallar framsteg.
Kanske är det minst mystiska med Cecilia Edefalk hennes samtal med de döda, det mest gåtfulla hur hennes konst gör det den gör. Varje konstnär är ett slags medium som förmedlar sin vision till betraktaren, det förtar ingenting av allt annat – som exempelvis filosofiska diskurser och historiska referenser. Figuren på bilden blickar framåt och Edefalk blickar bakåt mot en målning vars upphovsman talat till henne. Man kan hävda att varje konstnär gör just detta, förhåller sig till konsthistorien – men det är lite på samma sätt som med den insnörda midjans penseldrag, konstnärens insisterande på konkreta samtal med de döda gör något med hur jag erfar verken.
Upplevelsen av kvinnogestaltens figurativa framhärdande i ett landskap på väg mot abstraktion går inte att översätta till ord. Samtalen med de döda och öppenheten inför tecken som leder den konstnärliga processen i oväntade riktningar går att översätta till något annat – låt oss säga en mångfald av inre röster i ett aktiverat undermedvetet.
Men att översätta är heller inte nödvändigt, man kan välja att förbli osäker inför vad det rör sig om. Jag tänker att det är dumt att vara tvärsäker eftersom absolut visshet delvis skapat allt det där hemska, staplat framför fötterna på historiens ängel.
Att upprepa ett motiv, låta ett eko bildas i rummet är, som sagt, ingenting nytt för Edefalk. Inte heller att låta någon annans röst vara själva upphovet till ekot. Verken i rummet skapar en sällsam atmosfär, repetitionen av motivet saktar ned tankarna. Förändringarna från bild till bild skapar en känsla av att ta del av olika förslag, som om verken innehåller frågor ställda till betraktaren. Ögonblick av igenkänning infinner sig. Det är som att stå med ryggen mot framtiden och ansiktet mot det förflutna tillsammans med konstnären, i ett stilla nu.
Emma Warg
Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8, Stockholm. Pågår 18 maj – 20 juni 2024
