Recensioner

Utställningen med finska fotografen Pentti Sammallahti på Fotografiska är en fantastisk och inte så lite surrealistisk upplevelse. Sammantaget är utställningen ett panorama över landskap regerat av fåglar och hundar utan att för den skull vända sig mot genren naturfotografi. Det är en omfattande presentation med inte mindre än 175 bilder som alla förefaller vara lika minutiöst tillkomna. Trots att verken…

Blankpolerade människokroppar spanar ut över galleriet, står på huvudet eller hoppar bock. Vissa är mindre, som barnkroppar och andra är lite större, kanske tonåringar eller vuxna. Ambivalensen i identiteten hos Maria Miesenbergers skulpturer är en av kärnorna i hennes konstnärskap. För det är bland annat i den ambivalensen som mening produceras. Hennes subjekt är inte förankrade i någon konkret tid…

Efter ett par års tystnad är det rörliga galleriet Nomad, som drivs av Pontus Westerberg och Gunéll Kulieva, tillbaka med grupputställningen ”The 4th Floor” på 3:e våningen. Den kaxiga titeln ger sken av att detta kan vara något utöver det vanliga – att ribban har höjts en grad. När jag besöker utställningen under vernissagedagen blir jag först lite bekymrad över…

Besökaren möter två trappstegar målade med akryl och kol på tyg, som liknar lakan, när man kliver in på Galerie Forsblom. En stege till besökaren och en till konstnären att klättra upp på? De är hastigt målade som på ett plötsligt utslag på en EMF-meter, ett instrument som avläser elektromagnetiska fält. Tänker mig att Jarl Ingvarsson har trappstegen i sin…

Kvällen innan jag ser Johanna Gustafsson Fürsts utställning på Accelerator är jag på Dramaten och ser Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Johan Ulvesson och Jonas Karlsson spelar Didi och Gogo. Det är en mycket lyckad föreställning där gravallvar, existentiell ångest och slapstick traskar hand i hand. Scenen är en kulle vid en landsväg med ett avlövat träd som ett…

Vad är egentligen lycka, och är det ett verkligen ett tillstånd att sträva efter? Tja, det är komplexa frågor som har många svar. De mer genomtänkta brukar landa i att manifesterad lycka snarast är ett tecken på djup olycka och en undran om lyckan ens finns i realtid, eller bara som ett minne. Att småbarnsåren brukar beskrivas som livets lyckligaste…

När jag i mitten av 80-talet började titta på bildkonst var Ola Billgrens atmosfäriska metamåleri och kanske särskilt hans collagesvit Romantiskt landskap en given tyngdpunkt för mig. Den innehöll mörka civilisations- och naturbilder sammanfogade av fragment från massmedia. Det var postmoderna tider som rådde, med påbjuden bild- och språkkritik, och där fanns landskapet som en genre möjlig att klä i…

Den amerikanska porträttfotografen Mike Disfarmer, som levde och verkade runt förra sekelskiftet, föddes Meier – mjölkbonde på tyska – men bytte namn till Disfarmer – ungefär o-bonde – som för att tydligt manifestera ett avståndstagande och brott mot sitt ursprung och familjenamn. Han var dessutom övertygad om, och påstod, att han som spädbarn förts till sitt föräldrahem med en tornado,…

Jag läser ibland texter bakifrån och jag tycker om att gå vilse. Petra Lindholms utställning tar upp två rum i galleriet och jag gjorde som jag gör ibland när jag läser, gick till det inre av de två rummen först och såg verken i omvänd ordning. Det nedsläckta rummet tas upp av ett enda verk, Bystanders, en film som sköljer…

Det börjar så lovande. En exposé av Leonard Cohens bästa ögonblick intar rummet. Från sextiotalets unga poet i solflimrande svartvita vyer till nittiotalets maffiga stråkar och de allra sista åren då den djupa rösten osannolikt nog blev än djupare. ”I want it darker”, sjöng han, och sedan var han borta 2016. På Kunstforeningen Gl Strand i Köpenhamn är jag inte…