Utställningens utgångspunkt är teckningen Skeppsbrottet av Bianca Maria Barmens mormors faster Anna Renstierna som dog i ”galopperande lungsot”. Barmen har tagit fasta på sjukdomens namn och hur det blir en bild av hur det river och sliter i faster Annas bröst. Det finns en motstridighet i sammansättningen av orden. Det vilda, lustfyllda och fria i galoppen och det svarta kvävandet i lungsoten. Samma motstridiga uttryck känns igen i Barmens skulpturer och bilder. I Renstiernas teckning är havet, himlen, bergen och skeppens segel i upplösning. Allt verkar ta samma våglika urform, allt slits uppåt mot himlen och bara månen är sig lik.
Det finns en skulptur av Barmen som heter Tvilling, den ställdes ut på Olle Nyman ateljémuseum 2015. Två ansikten sitter mjukt fast i samma ovala rundel, de vilar sina ansikten mot varandra; som en symbios, på samma gång trösterik och fasansfull. Den skulpturen har inget med utställningen Skeppsbrottet att göra men är ett tydligt exempel på hur Barmen arbetar med att gestalta motstridigheter, som galopp och lungsot.
Fem skulptur-kompositioner står i rummet, de flesta på bord men en står direkt på golvet. De omges av akvareller som hänger på väggarna. På en av kortväggarna står mindre skulpturer på små hyllor.
Aporna i Det du vet, det du inte vet och ödet, som är det första verket jag ser, sitter intill varandra uppkrupna på en sluttande kub och blickar ner på en återkommande form hos Barmen, en gipsklump som förändrar sig beroende på vilken komposition den befinner sig i. Hjärna, bukspottskörtel, buskage, moln, eldsvåda eller cypress, i ständig förändring men omisskännligt hennes. Bredvid aporna står Escape på ett bord: en häst vilar intill en trapp som leder in i en fet cypress eller är det ett hus som brinner? Apornas och hästens blickar ser bortom motsatspar som gott och ont. De är vända i riktning mot de andra, människolika skulpturerna som i sin tur står vända mot djuren.
Barmens bildvärld upplöser de hierarkiska idéer som underordnar djuren och överordnar människan. De delar samma rum, samma värld men i utställningen och i rummets mitt finns en slags smärtpunkt, ett tomrum för betraktaren att stå i, mitt emellan djuren och människorna. Bland människogestalterna återfinns förvisso ett djur men det är en döende svan vars hela kropp har tappat sin volym och blivit platt.
Jag skriver människor och djur men de är allesamman varelser ur samma mångtydiga berättelse, uppfyllda av varken eller och både och. Barmen utmejslar ambivalensen precist i sina förenklade figurativa former. Hennes skulpturer brukar kallas lågmälda men jag tycker att de ropar inifrån sina dolda verkligheter. I utställningen Skeppsbrottet finns några av de modigaste skulpturer jag har sett av Barmen, det är med en insisterande djärvhet hon flyttar på skulpturernas uttryck, närmare och närmare tydligheten utan att de förlorar sin mystik. De vita, monokroma verk som tidigare har dominerat har givit plats åt bemålade skulpturer vars färger har blivit bestämdare och skiljer sig från akvarellmålningarnas svärta och giftigare kulörer. I hennes helt egna pastellpalett finns inget av pastellens undanglidande vänlighet.
Många av gestalterna känns igen, hennes eleganta barnhuvuden, aporna och flick-kvinnorna. Några är inte med här, som haren, men jag funderar inte så mycket över vart grodan har tagit vägen eller varför hästen har tagit plats. Jag tänker mer på hur jag som betraktare släpps in. Vilka dynamiska dialoger som förs inne i det rum Barmen ställer ut i. Omsorgen i placeringen av skulpturkompositionerna i relation till varandra och till rummet är uppenbar och övertygande; scenen är förtrollande men glest befolkad.
De flesta av hennes skulpturer sitter ned och ofta på knä. Eftersom jag är helt ensam i salen kan jag slå mig ned alldeles intill skulpturen Collector on the beach, vilket jag inte skulle våga om någon var där. Jag viker ihop mig mellan samlaren på stranden och hennes fynd och blir generad. Jag vill kliva in i berättelsen men upplever att jag går över en gräns som upprättats i själva kompositionen. Skulpturens existentiella oåtkomlighet är det inte meningen att jag ska nå in i. Samlaren står på ett knä och har fått fatt i ett köttigt moln och en kvadrat som skulle kunna vara en sockel för en annan, mindre skulptur.
Kuben, precis som trappavsatsen hos Barmen, får mig alltid att tänka på just socklar till skulpturer. Trots att de oftast ingår som en del av en komposition finns de där som motsatser till tanken på något som bara är till för att bära upp något annat. Kuben varken underordnas eller göms under något annat viktigare, den är något i sig själv. Som om hennes undersökning i skulptur öppnat upp ett annat sätt att se på objektet. Filosofen och ekologen Timothy Morton utforskar idén om att vi bör upphöra med att skilja mellan det ickemänskliga och det mänskliga. Att vi bör vända på ordningen och se på oss alla och allt som objekt.
I samband med utställningen släpper Barmen boken Küyas tunga med bilder av både skulptur och teckning. I bokens text beskriver Barmen en personlig förlust som hon väver samman med Japan, atombomben i Nagasaki och Fukushimaolyckan. Küya är en träskulptur av en munk från 1200-talet, Barmen söker upp skulpturen i Kyoto, och ur hans mun stiger ett figurativt mantra i form av sex små buddhastatyer på en metallstång. Hon beskriver mötet med Küya som en ”skulpturchock”.
Barmen nämner också Simone Weils begrepp ”avskapelse”. Weil beskriver det som att vi genom att avskapa oss imiterar Guds skapelsehandling; att avstå, dra sig tillbaka för att något annat skall finnas till. Skapelseakten är en kärlekshandling och avskapelsen gör oss således ”medskapande”. Barmen berättar även om hur skulpturer genom den japanska historien har fungerat som förmedlare av nya tankar och förhållningssätt till livet.
Morton påstår i sin tur att filosofen håller upp dörren till framtiden men att konst är framtiden.
Skulpturerna i Skeppsbrottet omformas i relation till varandra och kanske kan man tala om att en ”avskapelse” uppstår. Djurfigurerna finns inte till för människan och människofigurerna finns inte till för varandra. Ömsesidig liknöjdhet och ordlös oåtkomlighet råder i mötet mellan Barmens varelser, och betraktaren kan, om hon tar det varligt och inte ställer sig i vägen, vara en del av detta.
Emma Warg
Foto: SKF/Konstnärshuset, Smålandsgatan 7. Utställningen pågår 13 februari – 8 mars 2020
Utskriftsvänlig version
