När och var sker mötena, om de sker, och vart leder de? På en bro vandrar eller färdas människor från en plats till en annan. Rörelsen sker över något, korsar något samtidigt som den binder samman, överbrygger. På en bro sker möten, rörelsen sker sällan i enbart en riktning. För den skull är det inte säkert att mötena är djupa, har ett innehåll eller innebär fortsatt kontakt – de kan lika gärna vara ytligt artiga, eller ske utan en blick men med sinnesmedvetande; kan en betraktare avgöra mötets karaktär?
Utställningen “Bridges II” visas på Uppsala Konstmuseum och på Bror Hjorths Hus i Uppsala. De två lokalerna ligger på trivsamt gångavstånd från varandra, på vägen mellan kan en besökare av bägge möta någon som just går den motsatta vägen, full av upplevelser och tankar om det nyss upplevda och förväntningar på det väntande. Kanske noterar vi varandra när vi möts, kanske känner vi igen varandra och utbyter intryck, kanske undviker vi varandra – med eller utan avsikt.
Konstnärer från två världsdelar möts, först i Kina sedan i Sverige, bygger broar mellan två kulturer; konsten förenar, överbrygger språkliga barriärer. För mig berättar de kinesiska konstnärerna och deras konstuttryck om den kinesiska samtidskonsten, kampen, viljan att nå ut och vidare; de vill berätta, få oss att se och förstå att det är svårt att nå fram, att vara fri – men de vill! De flesta når inte ända fram, inte än. De kommer inte riktigt över bron utan kämpar fortfarande framåt; sitter fast i sin skugga, som He Libin som i sin performance och installation “Shadow II” lyckas slita sig loss men sedan stannar, alternativt sugs upp av betraktarmassan. Eller som i Lei Yans verk “The Lost Bird” vars fåglar kämpar för att orientera sig i det nya, förblindas, flyger vilse, kolliderar och faller ner utmattade och döda. Eller som i “Man Build Bridge, Bridge Hold People”, där Guo Peng visar fotografier av upprepade detaljer som smyckar och kröner en symboliskt viktig kinesisk bro; fotonas placering kan tolkas som att intentioner och förebilder glesnar, symbolerna för hopp och framtid blir färre och färre och det blir allt osäkrare att färdas efter vägvisare – men om man går/läser från andra hållet ökar å andra sidan symbolerna i antal och inger styrka/övertygelse om den rätta vägen/riktningen.
De svenska konstnärerna tycks – å andra sidan – ha lätt för att ta sig över bron, beredda att möta sina kollegor på andra sidan och föra dem över, ge draghjälp. De tolkar åt sina “artfränder” och visar vägen, söker samförstånd. De visar i sina konstuttryck i utställningen att de vill mötas och förstå, och nog har förstått en hel del. Kanske lite psykologiserande: ” men vi kan förstå hur ni känner det, det känns bättre och lättare när ni blir friare i konsten…”
Johan Fremling gestaltar dynamik och rörelse i och mellan kroppar, spänning, kontaktsökande och vilja till samhörighet, avstånd och broar – rörelsen, vandringen inom och mellan celler och kroppar i olika mening; först i sina kolteckningar, vidare i sina skulpturer. Att betrakta de orangea figurernas vandringsrörelse i verket “Withinyouwithoutyou” är lika fascinerande som att vara åskådare invid en tätt trafikerad myrstig full av individer och händelser (övre bilden). Kanske kan den ses som en replik på Terrakottaarmén men med hänsyftning till buddhistiska munkar som själva väljer riktning. Viljan att förstå kommunikationssvårigheten och viljan att överbrygga den framgår i Kajsa Haglunds verk där punktskriften är ett starkt inslag, liksom kommunikationen mellan kropp och själ och uttrycken för det mänskliga i objekt och torso bakom svårforcerade hinder.
Sanne Sihm visar i “Mellan Dig och mig” ett fridfullt, inifrån upplysta, ansikte – öppnar det, utlämnar för möte; Cheng Liangchuns “Face” strax intill är inte öppet för ett möte, är sig självt nog. Två verk som möts och fortsätter leva är Su Yabis “Mood” och Sanne Sihms “Mötet” (nedre bilden), de inger hopp för fortsatt kommunikation och brobyggande!
Det gemensamma verket “Kaos och ordning” är starkt; som jordklotets två halvor, två halvor av något helt, det berättar om hur de ena uppfattar de andra som en motpol. Samtidigt förmedlar det gemensamma en solupplevelse – den uppgående eller den nedgående, på något underligt vis tycks halvorna vilja spegla sig, men samtidigt ta sig ett annat uttryck. En tvåsamhet som vill helhet – viljan att mötas, närheten och acceptansen för olikheter finns här och sprider ljus!
I utställningsperiodens program presenteras fina möjligheter till möten och vidgad förståelse.
Adress: Drottning Christinas väg 1E (Uppsala Konstmuseum), Norbyvägen 26 (Bror Hjorths Hus)
Utställningen pågår under perioden 1/9 – 14/10
Marit Jonsson (text och foto), Bo Gyllander (foto)
