Endast en bråkdel av Björn Lövins konst finns kvar idag. Innehållet i de storskaliga miljöerna som han gjorde på 70- och 80-talet har skingrats. Kanske för att merparten bestod av möbler och föremål uppfattade som scenografiska detaljer mer än som enskilda konstverk. Det som överlevt är till största delen fotodokumentation och någon enstaka katalog på antikvariaten. Ja, och så några få målningar och skulpturer. Enligt uppgift är det bara Moderna och Statens konstråd som äger verk av Lövin, utöver ett permanent rum med målningar och skulpturer som finns på Verket i Avesta. Det senare är i sig värt ett besök.
Avsaknaden av fysiska verk har säkert gjort att Björn Lövins (1937-2009) konstnärskap är väldigt lite känt, även bland en konstintresserad publik. Trots detta räknas han till en av våra viktigaste samtida konstnärer, och ses som en pionjär inom installationskonst och institutionell kritik i Sverige. Att Lövin under sitt liv gjorde få utställningar och verkade nästan helt utanför gallerivärlden bidrar antagligen också till förbiseendet. I gengäld var de miljöer och utställningar han genomförde desto större satsningar.
Därför är det mycket glädjande att Moderna museet till utställningen ”Den omgivande verkligheten” valt att rekonstruera tre av Björn Lövins viktigaste installationer: ”Konsument i oändligheten och Herr P:s penningar” (som ursprungligen visades på museet 1971), ”L´Image” (Centre Pompidou, Paris, 1981) och ”C – Kampen om verkligheten” från Kulturhuset 1988. Här ges en möjlighet att på djupet komma i kontakt med en av våra mest egensinniga konstnärers verk.
Projektet är storslaget – och mycket ovanligt. Dessutom noggrant utfört och med en känslighet för Lövins speciella uttryck. Hans tre installationer intar museet med en kraftfull, labyrintisk närvaro, och gör att salen upplevs som större än den är. Att det är rekonstruktioner av de ursprungliga verken som visas är inte bara logiskt, i sammanhanget har detta ytterligare en poäng. För redan när Lövins utställningar visades första gången presenterade han dem just som rekonstruktioner eller historiska fynd.
Det finns gott om liknande förrädiska förskjutningar och skikt i hans konst, såväl tidsmässiga som innehållsliga. Alla blir man inte genast medveten om, och själva konstverken förbryllar också med sina tydliga anspelningar på verkligheten utanför museet. Då hjälper den nya katalogen till betydligt, som följer utställningens logik och innehåller samtliga av de tidigare katalogerna. Där finns många av Lövins egna välskrivna och tänkvärda texter – som inte bara ger en nyckel till hur hans miljöer kan läsas, utan också utvidgar verkens tematik.
De tidstypiska skyltfönstren och den fullt möblerade 70-talslägenheten som inleder utställningen på Moderna, ska inte betraktas som 50 år gamla miljöer. De är tänkta att vara ännu äldre, även om dåtidens betraktare – liksom dagens – nog genast tolkar dem som 70-tal. För det är ju så det ser ut.
Men redan när ”Konsument i oändligheten och Herr P:s penningar” ställdes ut 1971 presenterade Lövin den som en utställning gjord av det fiktiva Metropolitanska Naturmuseet. Avsändaren tycktes alltså inte vara varken konstnären själv eller Moderna museet. I stället var det en minnesutställning av en händelse som förändrade samhället i grunden, och det som publiken mötte var ett återskapat hem från tiden för K, den stora katastrofen.
Jag uppfattar det som ett uttryck för Lövins genomgående strategi. Ett sätt att försöka lägga sig utanför tiden. Att slå in en kil, och erbjuda en möjlighet att betrakta sin egen samtid lite från sidan. För att bättre förstå den och för att se glappen och samhällets tillkortakommanden. Det handlar om att bli medveten om rådande omständigheter, både de personliga och de allmänna. Och att försöka överträda dem.
Vilket är lättare sagt än gjort. Att försöka fånga sin egen tid är kanske det svåraste som finns. Och något som oftare äger rum på ett omedvetet plan, och blir synligt först i efterhand. Men det är vad Lövin försökte göra – återkommande och på olika sätt. Han skärskådade korporationen i ”Herr P:s penningar”, där lägenhetsinnehavaren Herr P gjorde konst av Konsums omslagspapper, och utvecklade undersökandet av det medlemsägda företagandet i det fiktiva försäkringsbolaget ILAC, i utställningen ”L´Image”.
Men Lövins samhällskritik är så långt ifrån ett torrt redovisande och propagerande man kan komma. Under ytan på de kyligt perfekta utsnitten av den för evigt försäkrade familjen Bernards hus i ”L´Image” bultar engagemanget för och omtanken om det han vill förmedla. Lövins konst strävar på något sätt mot klarhet genom förvirring och förbländning.
Bara den ingående iver och detaljrikedom som finns nedlagd i interiörerna – jag känner den mot huden så fort jag kliver in i utställningen – skvallrar om Lövins kärlek till sitt medium. Om hans fascination för konstens möjligheter och hans besatthet av tingets kraft att berätta. Inte bara sin egen historia, utan också något mer och oväntat.
Kanske finns en syntes i ”C – Kampen om verkligheten”, som avslutar utställningen? Det är en av Lövins sista stora installationer, och en av hans mest personliga, som presenterar en samling märkliga objekt med ett väldigt direkt, materiellt uttryck. Skulpturer samtidigt grovhuggna och sirliga, primitiva och förfinade. Och som Lövin gjort själv, till skillnad från de två tidigare installationerna där han mer samlat ihop och härmat befintliga miljöer. Fast presenterade som kultiska figurationer som sägs vara upphittade på olika platser i Europa, och skapade av en underjordisk motkraft till den etablerade kulturen. I ”C” ingår de som står utanför samhället och utanför ordningen, och som därför är fria att finna en ny.
Missa inte intervjufilmen där Lövin själv går runt i utställningen, när den visades på Kulturhuset. Där spelar han rollen av vetenskapsman och uttolkare av de märkliga C-skulpturerna. Som han alltså gjort själv, men som han samtidigt vill upprätthålla en distans till.
För min inre blick väljer jag att tänka ihop ”C” med minnet av utställningen som föregick den, och som hette just ”Om det personliga”. I det gamla Moderna museets lokaler 1987, i det som nu är ArkDes, presenterade Lövin en installation som var en hyllning till Constantin Brancusi. Specifikt en sorts rekonstruktion av miljön kring hans berömda verk ”Den nyfödde”, det ovala marmorägget. I en ateljé som svävade på en byggnadsställning i mitten av rummet, och belyst av takets dagsljus låg Brancusis skulptur på Lövins nytillverkade podium, som en nyfödd. Det var en dröm, en sannsaga.
Och här har vi, i mina ögon, också kärnan i Lövins intrikata konst. Hans kreativa motkraft till de sterila kollektiva miljöerna: till köpgatan, Herr P:s lägenhet och den påkostade bostaden i ”L´Image”. Alternativet representeras av konstnären och skapandet, och finns också i ”C”, om än i en kollektivt tänkt form.
Björn Lövin var kusligt medveten om rörelser i sin egen tid, krafter av ideologisk och ekonomisk art, och Modernas tre återskapade installationer visar att han också hade förmågan att gestalta detta. Och det blir tydligt att han utmanade publiken med nya sätt att presentera konst på, där han använde tidens avancerade teknik för att föra fram sina tankar, som har en ovanlig helhetssyn.
Inledningsvis var jag osäker på om det skulle fungera idag. Hur skulle det kännas att komma in i Herr P:s bedrägligt verkliga 70-talslägenhet? Skulle jag uppleva greppet som föråldrat? Men allt sköljer bara över mig, och jag förflyttas i tid och rum. Det är något med det totala omslutandet som miljöerna erbjuder som gör att jag sväljer Lövins konst med hull och hår.
Det är ruskigt bra. Och inget mindre än en kultur- och konsthistorisk prestation. Skrämmande lik vår tid.
Magnus Bons
Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 2 april – 18 september 2022
