Vad är en bild? Och hur fungerar den? Var går gränsen för bilden? Ingår betraktarens mentala efterbild i det fysiska verket? Och kan verket betrakta sig självt? Just nu pågår ett par sevärda utställningar som hos mig väcker frågor som dessa. Bildens stofflighet, substans och verkan – både som material och minne – står i centrum i skulpturala objekt, fotografier och filmer av Jonas Dahlberg, Anna Nordquist Andersson och David Claerbout.
Ett stillsamt och sinnrikt växelspel mellan verk av de två senast nämnda konstnärerna äger rum i Marabouparkens underjordiska konsthall. Både Malmöbaserade Anna Nordquist Andersson och belgaren David Claerbout är var för sig involverade i djupgående undersökningar av bilden som fenomen.
Nordquist Andersson gör det väldigt bokstavligt genom att skära hål i tidningar. Hon synliggör detaljer i bilder som finns längre bak i samma tidning. Hon är uteslutande på jakt efter ögon. Och endast kvinnors ögon. Hon frilägger och kontrasterar dem mot motivet i den överliggande bilden. Här öppnas ett slags visuell ryggrad som löper genom tidningen. Och samtidigt sätter hon fingret på könsstereotyper och stelnade föreställningar som flyter omkring i vårt undermedvetande. Källan är den en gång så legendariska tidskriften Life, och visst finns ett nostalgiskt dis över vissa bilder. Kläderna har ett annat snitt än idag, men Nordquist Anderssons enkla grepp bemästrar sådana tidsmässiga avstånd. De ständigt uppträdande ögonparen framkallar, inte utan en viss humor, en krypande och obehaglig känsla av att vara under observation. Bilderna stirrar stint tillbaka på mig. De dömer inte, men vad de är ute efter blir jag inte klok på.
David Claerbout utför en annan sorts visuell utgrävning genom sina digitala rekonstruktioner av egna bilder eller andras som han hittat på nätet. Med projektioner i väldigt stort format och genom en långsam ström av stillbilder bygger han upp ett filmiskt förlopp – som nästan är helt utan rörelse. Och ändå inte stillastående. Claerbouts otroligt långsamma tempo rör sig på gränsen mellan diabildspel och animation, och tycks hålla tiden själv i sin hand. Tiden är samtidigt upplöst och högst påtagligt en betydelsefull del av bildernas råmaterial.
Claerbout ger oss frihet att uppfatta och reflektera kring det vi ser, och vi får själva skapa ett sammanhang till bilderna. Han är intresserad av enstaka scener, som han noggrant utforskar genom metoder som egentligen är varandras motsats. Antingen använder han en mängd olika bildvinklar för att beskriva samma scen. Här visas växelvis två såna verk; det ena utspelar sig på ett hustak i Alger, det andra vid en strand i Frankrike under ebb. Eller så undersöker han en enskild bild. Som i verket Oil workers där han bokstavligen utför en digital vandring genom fotografiet. Vi får se en grupp av män som sökt skydd från regnet både från sidan och frontalt, i en långsamt cirkulerande panoramarörelse. Återigen denna samtidiga förflyttning och fixering. Det är tekniskt briljant – och häpnadsväckande på ett lågmält sätt.
Jonas Dahlberg gör en närbesläktad och inbromsad kamerarörelse i sin senaste film Music Box, som visas på Galerie Nordenhake. Med stillsam intensitet betraktar han en liten speldosa, fast det är svårt att förstå att det faktiskt är vad jag ser. I början liknar det mer en bild av universum, fylld med stjärnor, och liksom suddig som i ett svepelektronmikroskop. Skrovliga maskinljud förflyttar sig intrikat i takt med rörelsen i bilden. Dahlbergs kamera söker sig nästan obscent nära ytan på speldosan och blottar varje por i metallen. Svärtan i filmbilderna går att skära med kniv, liksom i fotografiet av en träkyrka som hänger i galleriets inre showoom. Music Box utvecklar sig med nedtrappad långsamhet till en förunderlig resa genom landskap som inte är möjliga att nå med det mänskliga ögat.
Dahlberg bryter återigen ny mark och borrar sig längre in i perceptionens alltmer komplext vindlande gångar. Här visas även en serie uppseendeväckande fotografier av fåglar – på samma gång naket redovisande och intima porträtt. Mycket långt från hetsen i exempelvis Brutus Östlings naturimiterande estetik. Dahlbergs fåglar är individer som möter oss öga mot öga. Fast egentligen tittar de inte på oss, utan in i sig själva.
Magnus Bons
Anna Nordquist Andersson och David Claerbout på Marabouparken, Löfströmsvägen 8, Sundbyberg
Foto: Marabouparken. Utställningen pågår 9 oktober 2015 – 14 februari 2016
Jonas Dahlberg på Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Foto: Galerie Nordenhake. Utställningen pågår 1 oktober – 7 november 2015
