Den första retrospektiven med fotografen Hans Gedda har precis stängt i Nationalmuseums tillfälliga lokaler i Konstakademien. Där samtalade Geddas stilleben med ett antal målningar av s.k. caravaggister, 1600-tals konstnärer som målar i Caravaggios stil. I och med den nyligen öppnade utställningen ”Barock!” har museet även ett samarbete med Kulturhuset Stadsteatern. Tanken här är att låta barockens dramatiska gestik och kontrastrika ljusdunkel möta liknande uttryck i samtida konst. Teman som kroppen, döden och förgängligheten är förvisso eviga, och en slags neobarock kan väl kännas igen hos flera konstnärer idag. Konstnärer som exempelvis Matthew Barney, eller varför inte Jeff Koons, använder sig medvetet av överdådiga barocka effekter. Adrian Villar Rojas är en yngre samtida konstnär som också gräver i det överdrivna och svällande, fast med en mer jordnära svulstighet. Villar Rojas främsta arbetsmaterial är obränd lera. Men dessa konstnärer är tyvärr alltför kostsamma för de svenska institutionerna, även om ”Barockt” är en till synes påkostad samproduktion.
Den klarast lysande stjärnan i detta sammanhang är annars Isaac Julien och hans video ”The Leopard” (2007), som utgör centrum i mötet mellan äldre och yngre konst. Filmen utspelar sig i en häpnadsväckande natur och i ett makalöst barockpalats på Sicilien, dit några båtflyktingar tagit sig. Julien är en mästare i poetiskt berättande och med ett underskönt foto utvecklar han en nutida ond saga om flyktingarnas tragiska öden. Han låter lyxen i palatsets nötta interiörer möta människornas stoiska kroppar. Filmens associativa bildspråk skjuter in en storartad kil mellan barockens lyx och dagens cyniskt ojämlika livsvillkor, och Julien drar in nutid och dåtid i en konvulsivisk dans.
Det finns flera intressanta samtida verk, både från Sverige och internationellt i utställningen, men många av verken tar mest tag i visuella likheter till de äldre verken. Några fotografier lånar direkta stildrag från barocken. Alberto García-Alix och Pierre Gonnords stora porträttbilder av en äldre mans fårade ansikte respektive en ung flickas oskuldsfulla anlete är först anslående. Länken till barockens porträttkonst är uppenbar, men i längden undrar jag om bilderna verkligen är tillräckligt intressanta på egen hand. Det blir helt enkelt alltför likt. I utställningen livnär sig fotona till exempel på kraften som strömmar från några intima porträtt av Rembrandt. Men visst, jämförelsen är kanske inte helt rättvis eftersom Rembrandt uppenbart är i en klass för sig.
Det är när konstverken framstår som jämbördiga oavsett tidsperiod som utställningen fungerar som bäst. När det händer kan vi betrakta verken utan deras symboliska markörer.
I utställningens mitt sker ett sådant märkligt utbyte mellan några konstverk från olika epoker. Målade – och fotograferade – händer inleder där ett samtal. Med varandra, tycks det, och med mig som betraktare. Händernas gester, och fingrarna som tecknar betydelser, öppnar bilderna och vill meddela mig något. Denna korrespondens bör vara en medveten strategi från utställningsmakarnas sida, resultatet av ett intelligent sammanförande av verk. I Andres Serranos bårhusfotografi ligger den döda handen slapp och livlös. Naglarna är ojämnt nötta, och uttrycker en solkigt avslutad kroppslighet. Strax intill ser vi kroppen i en annan bild ur Serranos stora svit ”The Morgue”, från början av 1990-talet. Den handen pekar ut mot bilden och möter samtidigt näven hos ett litet målat barn. De är vända mot varandra, och vilar båda i dödens jämviktsläge. På rummets motsatta sida öppnar sig handen hos en frodig kvinna. Hon vänder ansiktet inbjudande mot oss och blickar ut från Jacob Jordaens 1600-tals miljö. Samtidigt som John Coplans, i hans nutida fotografiska fresk av den egna åldrande kroppen, knyter näven i en sorts inverterad replik på antika kroppsideal.
När detta uppstår – och det händer även på andra platser i utställningen – då blixtrar det till mellan verken. Och vi får uppleva några närmast magiska ögonblick inne i denna nedsläckta skattkammare.
Bilder (uppifrån och ned): Isaac Julien, Annika von Hausswolff
Adress: Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 15/4 – 19/10
Magnus Bons (text), Kulturhuset Stadsteatern (foto)
Utskriftsvänlig version
