Är skönheten farlig? Tanken slår mig när jag ser några verk av Bård Breivik och Martin Gustavsson på deras respektive utställningar på Konstakademien. Att utställningarna visas bara några meter från varandra har betydelse; deras inbördes olikheter förstärker varandra.
Bland Breiviks strama och materialtunga skulpturer finns ett rum enbart med fotografier, War Paint, hans sista konstnärliga projekt, genomfört strax innan han dör i cancer 2016. Stora färgfotografier, närbilder på Breiviks ansikte, med hans kranium skulpturalt utmejslat. Och ansiktet täckt med färg.
Ett monokromt blåsvart färglager, ett till hälften rött, mönster och linjer. Enkla geometriska strukturer avtecknar sig i Breiviks ansikte. Ögonen som projektiler. Ansiktsmålningen är kusligt vacker, en krigsförklaring mot sjukdomen. Och ett lån från USA:s ursprungsbefolkning, som utförde ritualen innan de drog ut i strid.
Breiviks fascination för ursprungliga former och hantverkstraditioner förde honom runt jorden. Framför fotografierna på Konstakademien ligger skulpturparet Todelt skalle (1977), gjort av ett riktigt kranium från en kvinna som levde på 1100-talet (överst). Jag känner inte till hur Breivik fick tag i skallen, men han har skapat två kranier av det, kompletterat med bly och pärlemor. Skulpterat fram ett ansikte i svart metall; en dödsmask som speglar sig i sitt eget kranium.
Genom skallarna och fotografierna söker Breivik undanröja gränsen mellan liv och död. Uttrycket är starkt och träffar omedelbart. Bildernas allvar berör. Breivik behandlade väl egentligen alltid konstverket som ett mytiskt objekt, men här blir det tydligt ett motstånd mot försvinnandet.
Även Martin Gustavsson tycks vilja utmana, och möjligen besegra, förgängligheten. Några av de stora målningarna i hans installation Un Chant Ecarlate (ung. ´En scharlakansröd sång´) föreställer blommor, väldiga utslagna krysantemum. De oramade målningarna på tunn duk hänger fritt i rummet, som utfällda rullgardiner, liksom på tork. Formatet är överväldigande, och som jag upplever det nära nog identiskt med Breiviks fotografier. Kanske bidrar också storleken till att konstnärernas verk överensstämmer?
Genom gestaltningen får Gustavssons installation en tillfällig karaktär, men blommorna trotsar vissnade och uttorkning. De bryr sig knappast om att bladen redan mörknar i kanterna. Blommotiven pulserar av lustfylld livskraft, på gränsen till upplösning, men med formen intakt. Målningarna är magnetiska, översköljda med snabbt upptecknade kaskader av färg som runnit och torkat i glittrande fläckar.
I vissa av dem ligger mindre mörka fält över målningen, enligt utställningstexten symboler för censur och förbjuden kärlek. Nog stör de svarta rutorna lite, men är alltför små för att verkligen släcka bildens kraft. Jag tycker det känns som ett överflödigt tillägg, men ingår i Gustavssons metod att föra samman kontrasterande bildlager.
Blommornas hotfulla skönhet är ju redan uppenbar. Varför inte låta dem blomma? Tills de dör.
Magnus Bons
Foto: Magnus Bons. Konstakademien, Fredsgatan 12. Båda utställningarna pågår 24 augusti – 29 september. Parallellt visas Martin Gustavsson även på Galleri Flach i samma hus
