Egentligen är jag skeptisk mot utställningar som klumpar ihop konstnärer utifrån kön, etnicitet eller annat som inte har med konsten i sig att göra. Därför känner jag mig kluven inför det utställningskoncept som ”Avantgardens kvinder 1920-1940” baseras på. Risken att könstillhörigheten överskuggar konstnärskapet är överhängande. Samtidigt måste jag medge att det västerländska samhället, trots alla jämställdhetssträvanden, i många avseenden fortfarande befinner sig i det stadium som handlar om att synliggöra kvinnliga konstnärskap, vilka av någon outgrundlig anledning försvunnit ur historieskrivningen. Skrivandet av kvinnohistoria för att tillägna även kvinnliga konstnärer den betydelse de förtjänar existerar parallellt med diskussioner kring genusbegreppet fram till dagens postmodernistiska queerteorier.
I en mixad utställning hade de kvinnliga konstnärerna riskerat hamna i skuggan av de stora manliga elefanterna. För när man hör ord som dadaism, surrealism och konkretism är det med stor sannolikhet inte namn som Hannah Höch, Dora Maar eller Katarzyna Kobro utan snarare Tristan Tzara, Salvador Dali och Kazimir Malevich som dyker upp i ens medvetande. Ett slående exempel på hur kvinnliga konstnärers betydelse skuffats undan i historieskrivningen är den första surrealistiska filmen ”La Coquille et le Clergyman” av Germaine Dulac. Den gjordes 1927, alltså två år innan den som ofta får kredit för att vara det ,”Un Chien Andalou” (Den andalusiska hunden) av Luis Buñuel och Salvador Dali, visades första gången.
Upplysningar som denna gör att det känns angeläget att de kvinnliga konstnärskapen lyfts fram i en egen utställning. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det inte finns andra sätt att hantera frågan på än genom den gamla vanliga kvinnohistoriska skildringen. Om inte verken visas i samband med motsvarigheter tillverkade av män finns en risk för marginalisering. Utställningskonceptet ger lätt intryck av att de kvinnliga konstnärerna bildar en egen parallell konsthistoria, något som inte stämmer. Namn som Sonja Delaunay och Sophie Taeuber-Arp vittnar om ett nära samröre med även manliga konstnärer. En annan sak som är problematisk är att det är lätt att se deras konstnärskap i förhållande till deras manliga kollegor vars dominans i konsthistorien består.
Frågan är om metoden att göra utställningar med å den ena sidan manliga konstnärer som representanter för den normala konstskrivningen och å den andra sidan kvinnliga konstnärer som ett avvikande spår bredvid den stora berättelsen, bidrar till något större ifrågasättande av detta förhållande. Eller cementerar den istället en föreställning om ett kvinnligt avantgarde vid sidan om det riktiga avantgardet bestående av män? Oavsett svaret på denna fråga borde det finnas andra sätt att göra utställningar på. En annan sak som jag hakar upp mig på är att det är textila verk som möter en i första rummet. Inte för att det på något vis är något fel på vare sig verken eller tekniken utan för att det blir stereotypt kvinnligt. Varför till exempel inte låta Katarzyna Kobros unika konkreta skulpturer vara i första rummet?
Kritiken utesluter inte att jag gillar de konstnärskap som presenteras i denna utställning som skildrar avantgardens kvinnor under mellankrigstiden. För den som är svag för konst under denna period är det rena julafton. Här finns allt från dadaistiska collage till surrealistiska fotografier, abstrakt grafik, textilier, skulpturer, film och trädockor som användes i dadaistiska föreställningar. De åtta konstnärerna Sophie Taeuber-Arp, Claude Cahun, Sonia Delauney, Germaine Dulac, Florence Henri, Hannah Höch, Katarzyna Kobro och Dora Maar hade alla mer eller mindre kontakt med varandra. En del var nära vänner, andra inspirerades av varandras verk som de såg på utställningar i Paris, Berlin och New York. ”Avantgardens kvinnor” är uppbyggd så att varje konstnär presenteras var för sig med en biografi som i kronlogisk ordning summerar hennes liv. Det finns även en fin katalog att fördjupa sig något i. För alla invändningar mot utställningsförfarandet till trots är det en intressant historia, eller historier, som uppdagas. Bakom det kvinnliga kollektivets raster framträder åtta individuella konstnärskap med vitt skilda uttryck och experimentlusta, värda all uppskattning de kan få.
Bilder (uppifrån och ned): Claude Cahun, Sonia Delaunay
Adress: Gl. Strandvej 13, Humlebæk
Utställningen pågår under perioden 14/2 – 28/5
Lena Karlsson (text), Louisiana (foto)
1 comments
Intressant frågeställning.