Såsom i livet så också i konsten. Så skulle man kunna beskriva den underliggande drivkraften i danska fotografen Astrid Kruse Jensens nuvarande konstnärliga arbete. När en fortskridande synförsämring för drygt tio år sedan blev ett faktum med oviss utgång, ställdes konstnären inför det avgörande vägskäl som ledde henne att omvärdera sitt medium. Inte nog med det. Hon anammade det oförutsägbara, oberäknade, okontrollerbara av det inträffade och ställde om såväl sin arbetsmetod som sitt konstnärliga uttryck.
Från att tidigare nitiskt styrt varje moment i skaparprocessen övergick hon till att helt enkelt låta bli. Kruse Jensen började istället använda polaroidtekniken, som inte bara reducerade den tekniska utrustningen till ett minimum, den gör det också omöjligt att ställa in skärpan och att påverka framkallningen. Så kom det sig att en enkel kamera, inte större än en clutchväska, på sätt och vis blivit ett slags medskapare i Kruse Jensens konstnärskap.
I den digitala bildens tidevarv – där varje fotograferad eller datorgenererad bild kan manipuleras i all oändlighet; raderas, återställas eller, till och med, sättas ihop till ett abnormt tungt NFT-collage – känns Kruse Jensens analoga fotografi som en befriande anakronism.
Hennes senaste fotoserie Floating, som på grund av pandemins restriktioner först i år kan visas på Wetterling Gallery, är i mångt och mycket en fortsatt undersökning av denna vintagetekniks begränsade möjligheter. Och visst genomsyras de förstorade polaroidbilderna av experimentlusta och nyfikenhet. Motiviskt delar fotografierna släktskap med tidigare visade verk i exempelvis Within the landscape (2015). Utsnitt av landskap och tomma heminteriörer dominerar fortfarande, men motiven rör sig här åt ett mer avskalat och abstraherande språk. Även de bortvända kvinnogestalter som är ett förekommande element i Kruse Jensens fotokompositioner, framträder nu allt suddigare eller som svarta konturer.
Det mest iögonfallande med Floating är ändå den genomgående monokroma färgskala som präglar fotoserien. Den osar av intensiva, sammetslena nyanser av cyanblått som här och där avbryts av större och mindre vitgula partier, i ett kontrastrikt spel mellan ljus och mörker. Något som är ett resultat av de ofta utgångna polaroidfilmer Kruse Jensen använder, och den efterföljande kemiska processen som hon inte kan kontrollera.
Med sina synliga kemikaliespår i form av fläckar, strimmor och vita prickar tycks fotografierna befinna sig mitt i ett ofullbordat förlopp mellan framkallning och nedbrytning. Alla dessa oförutsedda misslyckanden ger verken på samma gång en påtagligt målerisk materialitet som påminner om akvarellen.
Och i kombination med konstnärens lekfulla användning av motljus och multipla dubbelexponeringar blir de rent av eteriska, överjordiska. Som i The unknown space (2018) och The stairs (2019), två av mina favoriter. Jag vet inte om Kruse Jensen i sin praktik relaterar till Anna Atkins, men i likhet med denna fotografipionjärs fotogram där alger och ormbunkar blir skira, ja, besjälade, så tycks Kruse Jensen också ha fångat sina motivs innersta väsen, och därmed frigjort dem från tillvarons alldaglighet.
Gabriela López
Bild överst: Astrid Kruse Jensen, The Infinite Lake, 2018 (detalj). Wetterling Gallery. Kungsträdgården 3. Utställningen pågår 15 april – 22 maj 2021
Utskriftsvänlig version
