På Kiasma i Helsingfors har ARS22 just öppnat, den första av säsongens många internationella grupputställningar. Inom ett par veckor följs den av Venedigbiennalen och längre fram av biennaler i Berlin, Lyon och Istanbul. I sommar kommer Documenta 15 och Manifesta 14, där här gången i Prishtina. Konsten.net planerar att bevaka flera av dessa utställningar, om inte pandemin sätter käppar i hjulet.
Triumfbåge för personligt bruk, 1996. Foto: Pirje Mykkänen
”Levande möten” kallar Kiasma sin tionde upplaga av ARS, det finska konstmuseets stora inventering av samtidskonsten. Och här finns väl en uppenbar koppling till den uppdämda konstlängtan som nog många känner efter pandemin. Det brukar gå fem, sex år mellan varje utställning och som vanligt fyller ARS22 samtliga plan i Kiasma, och visar verk av 55 konstnärer och kollektiv från 26 länder. De två senaste versionerna presenterade konst från Afrika och postinternetkonst, men i år finns inget lika tydligt sammanhållande tema. Som titeln anger handlar det i stället om möten. Mellan konsten och betraktaren, mellan människa och djur – och mellan livsformer av samma eller olika slag.
ARS22 är både tematiskt lösare än de tidigare och förhåller sig rätt fritt till strömningar i samtiden. Även om här finns verk som tar upp exempelvis rasism och genderproblematik, minoriteters rättigheter och miljön, så har man främst valt konst som går ett varv till och lämnar det plakatmässiga för en mer fantasifull och möjligen mer djuplodande gestaltning av frågorna. Fast det är på gott och ont, för när jag går runt i utställningen växer känslan av att man nog velat greppa om lite för mycket.
Här finns även verk från tidigare upplagor av ARS, och visst funkar både Kimmo Kaivantos skrämmande noggrant redovisade vattenyta övervuxen med näckrosor från 1973 och kanske särskilt Lewis Baltz postmoderna fotovägg ”Docile Bodies” från 1994. Baltz inzoomade och korniga kroppar i sjukhusmiljö är förstås skrämmande aktuella. Även mötet mellan Francis Bacons dubbelporträtt av älskaren George Dyer och Lynette Yiadom-Boakyes fiktiva svarta modeller (som kunde ses på Moderna i somras) är stämningsfullt och tänkvärt.
Men inkluderandet av dokumentation från Marina Abramović och Ulays performance ”Nightsee Crossing” och Teching Hsiehs ettåriga utomhusvistelse hamnar lite mellan stolarna. Det fungerar möjligen som en bakgrund till performanceprogrammet som kommer löpa under utställningens gång, men man hade nog behövt lyfta fram fler av genrens pionjärer.
Inte heller utställningens mytologiska spår faller mig i smaken. Verken blir ofta övertydliga och stelt spektakulära, även om jag önskar att jag suttit längre framför Grada Kilombas videoversion av Antigone. Laure Prouvost rör sig i gränslandet mellan legend och psykolgi, och bjuder in till en sensuell hyllning av bandet mellan mamma och barn. I ett bastuvarmt och rödfärgat kroppsrum! Effektfullt men inget jag efteråt gått och grunnat på.
Till höjdpunkterna på ARS22 hör Frida Orupabos otäckt bra objekt i hennes numera välkända collagestil. Ansiktsstoder delvis täckta av andra ansikten och av suddiga bildskikt. Orupabo, som även är aktuell i Stockholm med en pågående solo hos Nordenhake, har lyckats fördjupa sitt uttryck med ett isande allvar och konceptuell skärpa.
Detsamma gäller Howardena Pindell, som i stället använder en dräpande ironisk humor för att sätt fingret på svartas vardagliga erfarenheter av rasism. I sin video ”Free, White and 21”, gjord redan 1980, agerar hon både som den intervjuade och utfrågaren i en jobbsökarsituation, säkert både självupplevd och allmän. Gång på gång möts hon av nedlåtande svar från sin potentiella arbetsgivare, spelat av henne själv vitsminkad till oigenkännlighet. Skrattet fastnar i halsen.
Även Samson Kambalus kortfilmer och emblematiska målningar roar mig mycket, och extra kul att här finns en lokal koppling genom referensen till finländska Eila Hiltunens Sibeliusmonument, en sorts metallisk luftorgel, här inkluderad i form av en modell.
Den kanske mest lyckade konstellationen av verk är annars den mellan två videor av Annika Eriksson och Jimmie Durhams ”Triumfbåge för personligt bruk”. Även om Durhams enkla och färgglada träkonstruktion från 1996 inte riktigt kommer till sin rätt i det mörklagda rummet, så är kombinationen mellan hans individuella passage och Erikssons kollektiva filmer om Istanbuls strykarhundar och hemlösa katter faktiskt smått genial.
Det är omöjligt att inte läsa in mänskliga beteenden hos djuren – i deras behov av närhet, lek och användning av våld. Sammanställningen understryker inte bara en av utställningens tematiska trådar – den om den alltmer upplösta relationen mellan människa och djur – utan förhöjer även Erikssons och Durhams redan intressanta verk på ett överraskande sätt.
Även Eva Kotatkovas sakligt drömlika tält utstrålar en liknande tematik. På stolar hänger fantasifullt sydda utklädningskläder som föreställer djur, plantor och former däremellan. Kläder som väntar på att tas i bruk. Under tiden kan man slå sig ner och lyssna till figurernas korta berättelser, i en miljö som pendlar mellan skola och tivoli.
Joar Nango representerar den starka samiska närvaron i samtidskonsten och presenterar en helt inredd läshörna fylld med böcker om samisk kulturhistoria och slöjd, mixade med feministisk och annan teori. Det är hans version av en traditionell samisk ”gumpi”, en portabel hydda och ett tillfälligt hem för renskötare gjord av renhudar och egensnickrade möbler. Här finns till och med en hängmatta för den som vill lägga sig ner och läsa. Goda chanser till kunskapsinhämtning alltså, men med tanke på alla andra verk som lockar runt omkring undrar jag hur många nya lärdomar besökaren verkligen plockar med sig från Nangos mysmiljö. Fast synd om den bara blir en sorts kuliss som markerar omständigheternas historiska ojämlikhet.
Högst upp i Kiasma sker slutligen ett märkligt möte som fortsätter även utanför byggnaden. På ena sidan av ena väggen finns några golvnära podier av nät, där Sheela Gowda radat upp en mängd sköra och svedda former. Bränd rökelse, en inkomstkälla för indiska kvinnor. På andra sidan, och invid fönstret som vetter ut mot det finska parlamentet finns andra sorters rester. Den ryske konstnären Evgeny Antufiev har dragit tillbaka sin medverkan i ARS22 i protest mot hemlandets krig i Ukraina. I stället har han låtit trycka två ord i väldiga bokstäver på väggen. Två ord som säger allt som behöver sägas för tillfället: NO WAR,
Magnus Bons
Kiasma, Mannerheimplatsen 2, Helsingfors, Finland. Utställningen pågår 8 april – 16 oktober 2022
