Den internationella storsatsningen ARS 17 på Kiasma i Helsingfors behandlar den digitala världen och hur den påverkar människan och samhället. Mycket handlar om kommunikation och mänsklig kontakt. Museets fyra våningar formas i det stora hela av videoskärmar, virtuella glasögon och spelvärldar. Mycket visar hur lätt det är att förlora sig på webben när man surfar eller spelar, men också alla möjligheter som internetvärlden erbjuder.
Utställningen hävdar med styrka att livet på nätet är en del av vår verklighet och en plats där sanning och fiktion vävs ihop. De flesta av de 35 konstnärerna har vuxit upp med internet. En påstår sig till och med ha fötts på internet 2011; rapmusikern Yung Jake, som ställer ut videor på golvet och målningar med intryck av gatukonst, emojis och reklam (ovan th). Hans installationer förefaller dock aningen intetsägande. En rastafariman sjunger något om piller och pengar, men inte mera. Jag skulle gärna ha sett ett mera nischat budskap än bara gatans liv överlag. Speciellt i och med att den visuella helheten inte är stimulerande.
Den tyske konstnären Hito Steyerls verk upptar nästan en hel våning. En helhet består av grafisk konst och en video: Hur förbli osynlig: En jävligt didaktisk pedagogisk MOV.fil. Hon frågar vad vi ännu kan påverka och hur världen egentligen ter sig när allt är övervakat och filmat? Via grafiska linjer och sarkastisk humor skildrar Steyerl hur man kan gömma sig på internet. I en annan stor videoinstallation vid namn Factory of the Sun förenar hon intryck från dataspel, nyhetssändningar och dansvideor från internet till en dynamisk och spännande blandning. Det ser ut som ett spel men man kan ändå inte vara med.
Den brittiske konstnären Ed Atkins stora videoskärmar sträcker sig också nästan över en hel våning (överst). De visar en ung, naken man som konstnären köpt för 500 dollar på internet. Konstnären väckte honom till liv genom ett ansiktsdetekteringsprogram. Gestalten får en att känna empati, men samtidigt är han motbjudande i all sin onaturlighet. Det är sorgligt hur han fumlar runt i sin ensamhet till de melankoliska tonerna av Bachs Matteuspassion. Musiken och hans egen trevande sång för en till en känslovärld, som tycks vara vårt enda sätt att bli här och nu med våra kroppar. Mellan raderna tycks verket säga att alla också behöver en fysisk kontakt också.
Det kroppsliga framkommer i kanadensaren Jon Rafmans två skulpturer Slukandet av slukaren (ovan tv). Mänskliga behov och begär är utgångspunkten då en kanin bestiger ett svin och ett rådjur glufsar i sig en gorilla. Ett annat mera traditionellt skulpturverk är svenska Anna Uddenbergs förvrängda kvinnogestalter som hänger över kappsäckar, stolar och bord. De tycks vara fångade mitt i en rörelse och fartfylld känsla. Nandita Kumar från Mauritius visar glaskupor som innefattar stadslandskap med små videoskärmar (th). Rörelser utanför kuporna påverkar rutorna. I grunden speglar de en okontrollerbar urbanisering i miniatyr.
Utställningen är inte speciellt visuellt lockande. I stora drag känns det kropps- och känslolöst, som i kanadensiska Melanie Gilligans videoinstallation The Common Sense som består av tv-skärmar hängande på svarta stålrör (tv). Vissa av verken tycks ändå ställa frågor om hur det digitala livet förvandlar vårt förhållande till kroppen, och i stora drag för utställningen fram en kritisk granskning av digital konst. I botten finns människans behov av att höra hemma någonstans, att tillhöra ett sammanhang. Man kan tycka att det poetiska saknas i allt det virtuella, men vid närmare eftertanke ligger det ändå något poetiskt i människors strävan till kommunikation sinsemellan.
Detta framkommer speciellt i Shia LaBeouf, Nastja Säde Rönkko och Luke Turners installation i form av en enkel stor timmerstuga som upptar en av salarna. Själva befinner de sig hela april-månad isolerade i finska Lappland. Den enda kontakt de har med yttervärlden är via besökare i Kiasma; man kan som besökare chatta med dem inne från stugan i museet.
Camilla Granbacka
Foto: Kiasma, Mannerheimplatsen 2, Helsingfors. Utställningen pågår 31 mars 2017 – 14 januari 2018. På nätet pågår en mindre, digital utställning, kallad Ars 17+
Utskriftsvänlig version
