Anselm Kiefer kan, som det har påpekats, till skillnad från den grekiske filosofen Herakleitos ”två gånger stiga ned i samma flod”. Eller åtminstone stiga ned flera gånger i en flod som aldrig blir helt ny, som hela tiden är en åder tillbaka till historien. Under våren och sommaren går det att på Galerie Bastian i Berlin se nya verk av Kiefer i serien ”Der Rhein” som påbörjades 1982. Utställningen domineras av träsnitt på fyra enorma dukar samt en öppen bok utan pärmar med 18 blad som står på golvet och är stor nog att vandra runt. Kiefer dyker som vanligt rakt ned i den tyska historien med ett tungt hjärta som sänke. Verken är imposanta och dystra med sina kusligt övergivna arkitektoniska former som svävar över Rhens band av bly sedd genom trästammar som direkt för tankarna till fängelsegaller. På en har något som ser ut som en korsning av en medeltida borg och en ziqqurat med tyska örnar på var gavel tagit en kulle i besittning utan några planer på att låta historien förändras. Den monumentala stilen på verken skaver med träsnittets folkloristiska och naiva anslag och gör det lika svårt att stanna kvar som att gå.
Det pågår för närvarande också en stor utställning på Louvren i Paris, ”De l’Allemagne, 1800-1939” (Från Tyskland). Som en ”introduktion” vid utställningens början har Kiefer bjudits in att skapa verk som reflekterar över tysk historia. Reaktionerna ”outre-Rhin” (på andra sidan Rhen, som fransmännen säger) lät inte vänta på sig. Louvren ansågs visa hur hela den tyska moderna konstnärliga traditionen ledde fram till den nazistiska ragnaröken enligt upprörd tysk media. Kiefer som en samtida kommentator förstärker givetvis denna uppfattning. Ett av Kiefers första verk i sin karriär var att låta sig fotograferas i ett Caspar Friedrich-landskap iförd uniform och utförande nazisthälsning. Sot och aska från nazisternas bål har färgat hans dukar och skulpturer sedan dess. Kiefer föddes 1945 men har vägrat låta detta datum utgöra någon slags ”Stunde Null”, en ny början. Med imponerande envishet och kurage vänder han hela tiden Tyskland mot historiens hemskheter. Han har tagit på sig rollen som en jungiansk rökdykare som vandrar genom mytens ödetrakter där träd, allvarsamma floder och tomma byggnader utgör lika drömska som verkliga inre landskap.
Begreppet symbol kommer från ordet ”symbolon” som i antikens Grekland betydde ett objekt som ett mynt eller en amulett, som kunde delas i två delar för att sedan alltid kännas igen som stycken av samma sak. Kiefer vill hela tiden nästla sig in mellan symbolens delar för att ifrågasätta vad det är vi känner igen och varför. Liksom Rhens frusna yta i verken på Galerie Bastian så är Kiefers anslag alltid dubbelt och svårfångat. Han understryker att tid passerat mellan oss och romantiken och nazismen, men samtidigt får han allt att existera samtidigt. Till och med det medeltida Tyskland får plats i ”Der Rhein” genom träsnittets teknik. Det finns också en underliggande ironi i Kiefers verk, men det är en ironi befriad av varje spår av humor. I fotografierna med nazistuniform (“Besetzungen”, 1969) var den givetvis en direkt nödvändighet då avsaknad av ironi hade gjort verken till hyllningar av nazismen och där humor hade förringat nazismens offer. Två av de stora Rhenverken återvänder till exempel till Kiefers idé om ett monument till ”Dem unbekannten Maler”, ett spel med ”den okände soldaten”. Var inte Adolf Hitler en gång också en okänd målare?
Att Rhen återkommer i Kiefers bildvärld är inte överraskande av fler anledningar än att han växte han upp vid dess östra strand. Rhen utgjorde under antiken gränsen mellan den ”civiliserade” romerska världen och de germanska folken. Här började och slutade något på samma gång. Floden har fortsatt att utgöra en ”naturlig gräns” mellan Frankrike och Tyskland. Hitlers remilitarisering av området vid Rhen 1936 (som demilitariserats enligt Versaillesfördraget) var ett av stegen mot den fruktansvärda konflikt som skulle bli det andra världskriget. Floden är också en mytisk pulsåder genom den tyska historien. Det var i dess vatten som Hagen sänkte Rhenguldet i det medeltida hjälteeposet Nibelungensången som skulle inspirera Richard Wagners ”Ringen”. Och politiken, antisemitismen för att vara exakt, separerar och för samman Wagner med historien och samtiden på samma sätt som Rhen är en gräns och en början. Kiefer vill inte blunda för något och det monumentala i hans konst drabbar åskådaren med ett milt våld som gör det omöjligt att värja sig från budskapet.
Kiefer, likt hans lärare Joseph Beuys, återvände till mytologins symboliska värld under ett tillfälle då det kanske bara var konsten som var den enda möjliga formen för ett sådant återtåg över minerad terräng. Resultatet blev konstnärliga världar där problemet redan var del av resultatet. Problemet är således inte bara historien utan också konsten i sig själv. I vilken skuld står i slutändan konsten och konstnären? Det vilar en tung olust över Kiefers ”Der Rhein”, men också en slående ärlighet. Kiefer vänder sig mot begrepp som att ”normalisera” eftersom det i Tyskland för det mesta betyder ”att glömma bort”. Samtidigt inbjuder han till att också problematisera hans självpåtagna martyrium. Riskerar inte hans verk att förstärka bilden av ett tyskt ”undantag”? Och var går gränserna mellan att utforska mytologin och att mytologisera sina egna verk? Kanske kommer svaret snart då Kiefer enligt rykten har köpt ett gammalt kärnkraftverk (ur drift) utanför Koblenz vid Rhen. Det är svårt att hitta en mer monumental och laddad miljö.
I Galerie Bastians utställning är Kiefers Rhen som allra mest spännande i de ”mindre” verken sammankopplade i en stående bok. Här verkar han ha tryckt himlen direkt på duken med ett ådrat plank eller faner. I stället för sorgligt tunga återblickar ut över historiens landskap börjar den svarta färgen för första gången leka en aning längs med ådringarna. Nyexpressionisten Kiefer låter materialet blinka förtroligt i backspegeln och tankarna går till himlarna hos van Gogh och Munch. I detta förhållande verkar det inte finnas samma behov av ironi längre, inte samma nödvändighet att nästla sig in mellan symbolens olika delar. Det blir en paus bland bunkrar och monumental arkitektur som ofta återfinns i de stora verkens övre hälft (men att säga att de verkligen svävade skulle vara att förneka deras tyngd). Ibland måste man hämta andan, innan man stiger ned i samma flod. Kiefers motgift mot ”normalitet” är en drastisk medicin.
Adress: Am Kupfergraben 10, Berlin
Utställningen pågår under perioden 13/4 – 14/9
Axel Andersson (text), Guggenheim/Tate/Galerie Bastian (foto)
