Världen har rämnat och jorden bränts till aska. En gång blommade solrosor på ruinerna av tidigare civilisationer. En gång växte där palmer. Även detta spirande liv har nu torkat ihop till fnöske. Världsalltet vrider sig kring sin egen undergång, tills endast förödelse återstår. Detta är utgångspunkten för Anselm Kiefers fascinerande konstnärskap. Och detta är vad besökaren möts av på Artipelag i en utställning som upptar hela konsthallen.
Målningar i kolossalformat visar torkade landskap i svarta, vita och jordigt bruna toner; svedda fält som sträcker sig mot en avlägsen horisont. Och i monter efter monter finns slitna kläder och sotiga föremål som ett slags vittnen över ödeläggelsen. Landskapsmotivet breder ut sig och återkommer i målning efter målning. Under hela sitt konstnärskap, som nu spänner över dryga fem decennier har Kiefer upprepat samma stämningsladdade urbild.
Jag tvekar inför att kalla det en förfining av uttrycket – begreppet stämmer egentligen illa med dammet och torrheten, med spillrorna och sprickorna, men det är ändå vad det handlar om. Jag ser en utsökt destruktion, en sublim upplösning. Och jämfört med Kiefers riktigt tidiga verk så har en häpnadsväckande materiell utveckling ägt rum under dessa femtio år. Även om han ständigt återanvänder samma motivkrets.
Jag bläddrar i en tidigare katalog och ser på Kiefers måleri från i början av 70-talet – visserligen i stora format redan då – men de verken ter sig nu som modeller av det han realiserar idag. Skisser till det han nu materialiserat.
Något så tidigt material finns inte med på Artipelag. Fast redan ”Große fracht”, ett av utställningens äldsta verk påbörjat 1981, är ett sårat panorama, komplett med ett flygplan i bly och torkade solrosor. Den höga horisonten kastar betraktarens blick mot marken, och jorden blir en rymd som sköljer över denna och övriga målningar. En närmast oändlig vy över en sårig jordskorpa – med ett inbyggt himmelskt perspektiv. En total omkastning.
I takt med Kiefers stigande berömmelse har också förutsättningarna för vilken konst han kan producera förändrats enormt. Kiefer tycks nu ha närmast outsinliga resurser till sitt förfogande. Bara hans tidigare utomhusateljé La Riboute, nära Barjac i Sydfrankrike, är ett landskapsbygge på 400 000 kvadratmeter, med underjordiska gångar och flera monumentala installationer. Skulpturerna står övergivna, liksom lämnade på platsen som nu är möjlig att besöka genom att boka en guidad tur via studions hemsida.
Trots att verken i Artipelags utställning ”Essence – Eksistence” är väldiga till formatet, kännetecknas de av en sorts omvänd intimitet – en egenskap som gör deras grandiosa anspråk uthärdlig. På ett märkligt sätt lyckas Kiefers verk genomgående upprätta en hållning som samtidigt är nedtonad och auktoritär. Utställningstiteln kommer från en triptyk föreställande ett dimhöljt alplandskap, bergens snöklädda toppar i skrovlig relief. Sin vana trogen skriver Kiefer orden i titeln med skolkrita och knaggligt uttrycksfull handstil på utvalda platser i bilden – som breder ut sig över närmare 23 meter.
Hur kommer han undan med ett så enkelt grepp? Utan att det blir högtravande – eller, det blir det – men den närmast rituella gestaltningen upplevs som självklar. Varifrån kommer laddningen? Orden ”Essence”, ”Ek-sistence” och ”Noah” genljuder mellan bergen, i ett slags eviga ekon. Ohörbara sedan länge. Ljud som nu endast går att uppfatta genom skriften.
De utplacerade orden omvandlar Kiefers väldiga landskap till provinser i det inre. Mytiska tillflyktsorter för en hel civilisation. Trakter för utopier. Jag kommer på mig själv att fundera på vem som egentligen är betraktaren här? För vem är målningarna gjorda? Perspektivet är en guds, eller en örns.
Eller kanske någon av Odens korpar som Kiefer anspelar på i ett annat verk. Asagudens klädsel hänger smutsig och nersölad med färg och jord i en vitrin. Enkel som en tiggares. Kanske är den en förklädnad? I en annan monter visas alla valkyriornas klänningar på enkla stålgalgar. Lika slitna de, för även hos Wagner finns ju Ragnarök. Är allt scenkläder?
Den scenografiska sidan i Kiefers bildvärld lockas effektivt fram i de punktbelysta verken inne i Artboxen. Och det är där utställningen framför allt kommer till liv, utanför känns den mer representativ, stelare. I vitrin efter vitrin presenteras Kiefers senaste verkserie ”Opus magnum”, där kläderna ingår, som stillastående aktörer i något urgammalt skådespel.
Och så bakom en vägg, ligger palmen. Den för med sig en smärre chockverkan, men är lätt att missa. Och det vore ju synd, om du nu betalat den hutlöst dyra entrén. Det väldiga trädet ligger på lit de parade på golvet med den lika enorma rotknölen. Bakom palmen varieras växtoffret i nedfläckade stilleben av torkade och vitmålade palmblad. Att den är beställd och tillverkad av Disney i Paris förtar inget av effekten.
”Palmsöndagen” heter verket, efter Jesu intåg i Jerusalem, men även frälsarens ankomst blir ju som bekant ödesdiger. I Kiefers högst symboliska bildrum är både kristen religion och judisk mystik, tätt sammanflätat med Paul Celans och Ingeborg Bachmanns ordknappa poesi. Det känns faktiskt som att golvet skälver under mig en aning.
Och den rörelsen fortsätter i Venedig, där Kiefer just nu premiärvisar en imponerande platsspecifik installation – i självaste Dogepalatset på Markusplatsen. Även här sker det i effektfullt upplyst mörker. I en av museets största salar har han helt enkelt klätt över de befintliga målningarna med sina egna. Krigsscener av Tintoretto med flera, utbytta mot Kiefers undergångsvisioner. Målningarna omringar betraktaren och löper från golv till tak. Jag bara gapade under mitt besök, och försökte ta in det jag såg. Bilder skälvande av förkolnade landskap, av blytunga skyar, av himmelsstegar och påhängda shoppingvagnar överfulla med kläder. Det svaga ljuset som flackar över målningarna kommer från brand och glödande aska, där Venedigs flagga och Dogepalatsets fasad skymtar mitt i förödelsen.
Målningar impregnerade av melankoli och förgänglighet, men finns där ändå ett frö till nytt liv? Eller är det bara min fruktlösa förhoppning? Klart är att Anselm Kiefers verk slår till direkt, redan innan jag tagit in de väldiga verken i sin helhet. Träffar som blixtnedslag mot näthinnan.
Magnus Bons
Artipelag, Artipelagstigen 1, Gustavsberg. Pågår 4 juni 2022 – 8 januari 2023
Palazzo Ducale, San Marco, Venedig. Pågår 26 mars – 29 oktober 2022
