Ann Edholms måleri är lika stabilt som en gång pengar på banken var. År efter år har hon laborerat med sitt postminimalistiska formspråk, vänt på en figur här, tonat ned en färgvalör där. Ingenstans är det spektakulära överraskningar som bjuds, utan ett lågmält och prövande forskningsarbete kring måleriets grundproblem. Det betyder inte så mycket om det är Bibelns berättelser eller den egna självbiografin som erbjuder de yttre referenspunkterna. Området hon rör sig kring är familjärt, men ändå fullt av möjligheter.
Nyligen tilldelades Ann Edholm andra pris i Carnegie Art Award, ett erkännande som kommer sent men som likväl är välförtjänt. I sin nya utställning låter hon Paul Celans poesi stämma möte med den egna livshistorien, och resultatet blir ett antal väldiga målningar som ändå är förbluffande sköra till sin karaktär. Här bär den strama geometrin på embryot till sönderfall, här stupar ljuset plötsligt brant ned i den bråddjupa avgrunden. I vanlig ordning låter Edholm de skarpa gränserna mellan olika färger och figurer bli otydliga eller ”smutsiga” om man granskar dem på detaljnivå. Och genom de hål där hon placerat spikarna som bär upp vissa bilder tycker man sig efter en stund se mörka pupilller som betraktar en.
I andra målningar översvämmar mörkret färgrika kroppar, som räddningslösa verkar vara på väg att sjunka till botten av ett rum utanför bildrummet. Associationerna till oåterkallelighet och förlust av centrala värden gör sig påminda. Å andra sidan kanske detta bara är hjärnspöken hos betraktaren, resultatet av vår vilja att alltid skapa mening av ett sammanhang som tycks kaotiskt. Det intressanta är att Ann Edholms återhållsamma måleri lyckas framkalla sådana känslor då så många mer energiska konstnärskap går bet. Det är ett faktum man kan fundera över länge.
Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 6/10 – 13/11
Anders Olofsson (text), Galerie Nordenhake (foto)
