Det är fridfullt, stilla – nästan meditativt, rummets utsträckning gör det lätt att fånga helheten; ljusinsläpp utifrån, belysta verk och skuggor, upplevelser av kontraster. Taktila uttryck, målande rörelse, och det som blev kvar. Konstnärliga processer. Inga titlar är utsatta – upplevelsen är fri, men förmedlar ett omvänt uttryckssätt. Gipsrelieferna “Recur”, vita upphöjda formationer; skapade genom en process där lösningsmedel har påförts frigolit med olika grad av nedfrätning och hålrum som följd, därefter fyllda med gips. Det uppstådda avtrycket, en struktur kommen ur det till intetgjorda.
De svartgrå akvarellerna, som orena rester av alla färger som har blandats, färgpigmenten som blev kvar när vattnet torkat, har Andreas Eriksson placerat mellan de vita relieferna i stark men ändå vilsam kontrast. Plana, men långtifrån utan dimensioner. Om relieferna har lite av det vita språket hos moln, snö- eller månlandskap över sig, så finns naturen: skogens stammar, gläntor, skuggor och dunkel; vyer med jord, berg och åker; dygnets tider och skiftande väder, i akvarellerna. I några finns spår av bestämd eller mer oblandad färg; ett fält med ton av av ockra, ett barrgrönt stråk, och så några röda drag som en uppmuntran till det rödmålade museet när natten har lagt det i mörker.
Nio akvareller placerade som en ruta indelad i fält; en mångfasetterad utsikt genom rutorna på ett fönster; penselstreck, vattnet som har dunstat, pigmenten som blev kvar – eller vyer mot landskap.
Utställningens två jokrar: en död avgjuten svart fågel på piedestal, “Content is a Glimpse”; ensam i sitt hörn har den sällskap av två egna skuggor, en lyser skarp från den belysta väggen bakom, och en befinner sig och smälter in mot en trädstam utanför fönstret. Död och gjuten i metall, upphöjd på piedestal med två ljuslevande skuggor. Och så fotografiet av en trädstam på andra sidan rummet där en människas platta skugga avtecknar sig mot stammens struktur.
De pigmenttorra akvarellerna tycks blöta. Så många processer finns kvar, lagrade i verkens minnen; torkar, fräter, fyller, värmer, gjuter, växer, flyter, bryts ner, når en gräns – ett tillstånd – skugga, död, det nerfrätta blir det som upphöjs och uttrycker; motsatser och avsaknad ger ett levande uttryck. Struktur och rörelse. Allt är stilla, rörelsen från handen som höll i den målande penseln finns kvar i verken.
Något har försvunnit och något har blivit kvar. Det är så abstrakt och så konkret.
En värld öppnar sig här inne i harmoni med huset och omgivningen där utanför. Årstiden; det grå ljuset utanför, knölig isig snö, brun- och vitblöta åkrar och nakna kallfuktiga stammar, spelar och harmonierar med Erikssons utställda verk, liksom kontrast och samhörighet med den hjorthska konsten. Det är första gången som Andreas Eriksson ställer ut på Bror Hjorths hus; Recur – återkomma, upprepa – jag tar det som ett löfte!
De konstnärliga uttrycken och hängningen är en mästares! Urvalet har Andreas Eriksson gjort för Bror Hjorths Hus och han står själv för hängningen.
Adress: Norbyvägen 26, Uppsala
Utställningen pågår under perioden 26/1 – 3/3
Marit Jonsson (text). Bror Hjorths Hus (foto)
1 comment
Fantastiskt !