I utställningen pågår en form av sortering av nuet. Som ger betraktaren tillfälle att se tingen för vad de är, under den där hinnan, som filosofen Baudrillard skulle kalla Simulacra. Ting likt delar av en värld som måhända kan omkodas, bara vi vågar se oss själva inuti andra? Det ligger rätt i tiden att våga ta i sådana humanistiska ämnen och titeln på utställningen lockar till sådana tankegångar. Men här dock utan någon hierarki. Nej, upplevelsen liknas snarare vid att sitta intill ett piano och på måfå låta pekfingret slå an på tangenten. En i taget och bara lyssna. Inte prestera, bara höra, på det avknäckta, bortplockade språket, som kräver att nås ut, på nytt, från varje besökares eget hjärta.
I stora galleriet sträcker sig runt väggarna en lång rad med monokromer, målade i 60 dagar under Anders Widoffs stipendievistelse i Paris 2018-2019. Märken och spår av tid omger salen likt platser så som Bercy, Pont de Sully, men också metafysiska platser som det gudomliga ljus förvarat inuti Kelippot (ett skal som i den judiska kabbalan ofta symboliseras med det undermedvetna), genom Paul Celans diktsamling Lichtzwang.
I salen står också två bord med objekt placerade ovanpå och under. Det är upphittade ting från Paris, och några bär också Paul Celans diktrader. Skrivna på hans fiendespråk tyska. Liksom urkarvade från sitt ursprung, upptäcker Celans ord världens ljus på nytt. Kantigt och på sitt eget vis, underskönt, likt tingen som balanserar runt omkring dem. Widoff och Celan är besläktade där de söker i utkanten av mänsklig smärtsam skönhet. Also stehen noch Tempel. Ein stern hat wohl noch Licht. Så det finns fortfarande tempel. En stjärna har antagligen fortfarande ljus.
En blå monokrom lyser som himlen. Brun färg mot vit grundering ser ut som rå lin i äkta trompe l´oeil. Vit bredvid en annan vit bredvid en till som tillsammans skiftar i en perfekt svepning av tiden. Solens rörelse mot en vägg. En röd monokrom påminner möjligen om en blomma från marknaden? Ett uppvaknande. Bilderna lyser i skiktmåleriets fokuserade närvaro. De har en intensitet och ett lugn som påminner om Morandis sätt att lägga på färg. Samtidigt som Widoff medvetet drar dem bort från sin skönhet. Och förskjuter så uppmärksamheten ut i rummet. En stor vit airconditioner i plast, som alltid hänger där, blir här estetiskt proportionerlig. Hela salen tycks vara Widoffs palett när han arbetar. Så uppfattar jag att även Mark Rothko arbetade, då han drev färg och form, så långt det gick, bort från det insmickrande, men aldrig så långt att verket slutade vibrera av sitt eget inre ljus. Det är en exakt avvägning att som konstnär kunna ge betraktaren någonting större än det invanda seendet. Något som Rothko likväl som Widoff bemästrar.
Utställningen fortsätter så i lilla galleriet, en trappa upp med Johan Thurfjell. Nedsläckt med endast några få spotlights möter först betraktaren ryggen av skulpturen Vandraren. Som med tunn käpp lutar sig framåt, på väg ut ur sina egna skuggor, och vidare in i utställningsrummet. En cirkel med obrända lergodsklumpar ligger på golvet snett bakom. Tiden som en pågående akt i rummet. Längre in står ett par väl använda kängor med tillhörande vandringsstav. De sträcker sig ut mot fönstret, med tåspetsarna samtidigt nedborrade genom golvet. Ett slags riktningarnas dikotomi, som att kunna släppa taget, samtidigt som du aldrig tappar fästet.
Vänder mig om och ser en liten figur som slår ut som en blomma inuti en annan figur. Drömmaren. De är känsligt och naivt utförda i lera och hönsnät. Ärliga och levande. Bredvid står två grenar på golvet med ankare fästa med tråd runt livet och den enes hand. Tyngder som kanske hjälper dem att inte driva iväg om natten? Grenarna känns igen från Ulvhälls hällar, konstparken i Strängnäs, tidigare i år. Två stycken har alltså klivit iväg hit till detta rum. Då Thurfjell, som en trollgubbe, blåste liv i dem. Gav dem riktning, men också gravitation som håller dem kvar vid livet själv. Thurfjells verk har en mystisk kraft som får besökaren att tänka större än det invanda här.
De fyra kolteckningarna Apostlarna, på den bortre väggen, läser jag som en pågående studie av kroppsminnen. Minnen som byggstenar? Längs väggen ut från lilla galleriet sitter handstora ”brödsmulor”, för att citera konstnären själv, då han möjligen lagt ut just dessa med tanke åt besökarna, så att vi hittar ut igen. För den gemensamma beröringspunkten på Widoffs och Thurfjells arbeten är nog främst omtanken, av nuet, och världen i den lilla människan, som oftast ändå bara vill gott, när hen tar sig tid och möter det främmande, för att se sig själv däri.
Windy Fur Rundgren
Foto: Windy Fur Rundgren (överst), Konstnärshuset, Smålandsgatan 7. Utställningen pågår 7 november – 1 december 2019
Utskriftsvänlig version
