Inför öppningen av Roms nya konstmuseum MAXXI uttrycktes en viss oro för att den konst som skulle visas här inte skulle komma till sin rätt. Att verken så att säga skulle slukas av byggnaden. Arkitekten Zaha Hadid har nämligen ritat ett minst sagt imponerande tempel för samtida konst, en på samma gång solid och smidig skapelse belägen i den stillsamma stadsdelen Flaminio i norra Rom. Som vanligt när det kommer till Hadid är det mycket massiva material, mjukt skulpterade i partier som ofta lägger sig över varandra i vad som liknar en stelnad rörelse.
Det är alltså lätt att se hur mindre, tvådimensionella konstobjekt skulle kunna försvinna här. Kanske är det också därför ”Ambienti 1956-2010”, det andra kapitlet av utställningen ”Inside Other Spaces. Environments by Women Artists 1956-1976” har valt att flytta fram sin kronologi till 2010, året då Hadids byggnad stod klar, och därmed räkna in den bland sina 19 verk.
Liksom hos föregångaren, som visades på Haus der Kunst i München i höstas, är det verk från olika delar av världen som alla rör sig på gränsen mellan design, konst och arkitektur, merparten tänkta för offentliga miljöer. Samtliga verk är dessutom skapade av kvinnor – ambitionen är att belysa kvinnors bidrag till denna historiskt sett manligt dominerade uttrycksform.
Med andra ord ett materialiserat arkiv där de interaktiva verken, liksom Hadids byggnad, inte går att omfatta från en given utsiktspunkt – de kräver att betraktaren träder in i dem. Jag går genom Aleksandra Kasubas futuristiska ”Spectral Passage”, första gången utställd på the Young Museum i San Fransisco 1975. Sex sammanhängande nylontält, vart och ett upplyst i en av regnbågens färger och dessutom tänkta att motsvara var sin del av Gustav Holsts bombastiska orkestersvit ”The Planets”, som spelas från dolda högtalare i tälten.
Och i Judy Chicagos drömlika ”Feather Room” vadar jag genom 300 kilo ankfjädrar i ett rum som enligt beskrivningen kan läsas som en kritik av de hårda material som premierats av den mansdominerade arkitekturhistorien.
På väg dit passerar jag Micol Assaëls ”Sleeplessness” och Tania Mourads ”We used to know”. Det första ett iskallt rum höljt i dunkel där två ensamma kompressorer högljutt arbetar för att kyla ner taket. Det andra ett 45 grader varmt rum med påträngande belysning där jag går runt en rektangel i rostfritt stål som ständigt utlöser ultra- och infraljud. Det är alltså, tack och lov, inte helt lätt att tillskriva det kvinnliga bidraget till denna historia några enhetliga attribut.
Gemensamt för verken är snarare att de aktiveras inte bara genom synen och hörseln, utan också genom känseln, liksom förmågan att uppfatta rumslighet. En förmåga som allt efter utställningens gång framträder som ett slags sjätte sinne för mig. I likhet med den omgivande byggnaden är detta konst som söker omsluta besökaren – verken här kan räknas till den allt populärare och ibland alltför publikfriande genren ”Immersive Art”. Det är en genre som söker fånga åskådarens uppmärksamhet och fullständigt bädda in henne i sin stämning, ett slags konstens livmoder som dessutom gör sig väl på Instagram och TikTok.
Riktigt uppslukad blir jag också ibland, exempelvis av Pipilotti Rists ”Sip My Ocean”, ett videoverk som spelas upp på två intilliggande väggar så att de objekt som visas – mestadels filmade under vatten – dyker upp och försvinner i springan mellan skärmarna. Andra verk liknar mest hoppborgar, till barnens glädje visserligen, och ofta med en intressant, historisk bakgrund, men det känns ändå lite banalt att skuffa sig runt i ett bollhav för att sedan krypa genom en plastpassage i ett slags imitation av förlossningsprocessen.
Som helhet är ”Ambienti 1956-2010” ändå ett välfunnet möte mellan konst och arkitektur, som lyckas framhäva kvinnliga konstnärer utan att förlora sig i utnötta könsstereotyper. En utställning som istället för att bara visas på nytt har fått utvecklas i och med flytten från München till Rom. Fylld av verk som berikar arkitekturen gör den historien till en levande process att träda in i.
Astrid Elander
MAXXI, Via Guido Reni, 4 A, Rom. Pågår 10 april – 20 oktober 2024
