Att cykla är en komplicerad akt – avvägningen mellan fart och balans för att du som cyklar ska hålla dig upprätt är en kunskap som du själv måste erövra, kanske efter många skrapade knän och armbågar. Kunskapen är beroende av både din kropp och din hjärna; du kan läsa en instruktionsbok om hur man lär sig cykla men för att kunna göra det behöver du din egen fysiska erfarenhet. Den kan kallas tyst kunskap, eller numera oftare praktisk kunskap.
Ett annat exempel är det som inom travet kallas ”körhand”, något om möjligt ännu mera magiskt än konsten att cykla. Det är en känsla för hästens förmåga och kapacitet, när du som kusk ska hjälpa fram hästen och att känna när den inte orkar mera, eller när du faktiskt kan be den om lite, lite till… Det är en kunskap som är omöjlig att förmedla teoretiskt. Filosofen Michael Polyani har beskrivit tyst kunskap som ”icke-verbal, intuitiv och omedveten”.
Den praktiska kunskapen är ett begrepp som finns inom omvårdnad, psykologi, filosofi, arbetsliv och människors dagliga liv. Även inom konsten har man under det senaste decenniet plockat upp begreppet, kanske har det att göra med att utbildningssystemet, där de konstnärliga utbildningarna ingår, i allt högre grad har akademiserats.
Aleksandra Jarosz Laszlo är en av de konstnärer som har intresserat sig för begreppet tyst kunskap. Hon har kallat sin utställning på Rättviks Konsthall The Tacit Dimension och vill i sina målningar och installationer omfatta både de teoretiska och praktiska aspekterna av begreppet. I en utförlig presentationstext beskriver konstnären sina idéer och hur hon arbetar – ett programblad kan man kalla det.
Utställningen omfattar ett femtontal målningar och teckningar samt några installationer i glasmontrar. I montrarna visas handfasta exempel på kvinnligt hantverk – stickning, knypplade spetsar, matrecept och tillhörande dokument, verksamheter som kräver konkreta och personligt inlärda kunskaper.
I en serie målningar ser vi minutiöst återgivna interiörer från moderna hem – de kunde vara hämtade ur mäklarannonser eller från tidskrifter som Sköna Hem, Plaza Interiör, Residence – målade och tecknade med akrylfärg och grafit på duk. Vissa delar och detaljer har förstärkts med färg och accentuerats genom själva utväljandet. Vi känner igen statusmarkörer som särskilda stilar i möbler, lampor, soffor. I dessa stela, stereotypa miljöer har konstnären tecknat in grupper av människor upptagna av sysslor som kan inordnas under rubriken praktisk kunskap. En grupp läkare opererar en person som ligger på en soffa i ett fläckfritt vardagsrum, en samling kvinnor, till synes i kläder från femtiotalet, håller på med hushållsarbete i ett supermodernt blankt och rostfritt kök, ett brudpar med följe är på väg mot en upplyst arkitektritad villa. Bilderna är märkligt stillösa i sig själva, snarast redovisande och objektivt registrerande – det är ett spännande grepp. Den enda tänkbara influensen jag kommer på just nu är illustratören Ib Thaning som var verksam på 1960- och 70-talet i bl.a. tidningen Femina som min mamma prenumererade på. Det är något i den neutrala, känslosvala stilen som påminner.
Konstnärens metod är att ställa ”det hårda” mot ”det mjuka”, eller det typiska mot det specifika. Det fungerar, både som helhet och i enskilda bilder, eftersom hon är skicklig i sitt hantverk och bilderna har en gåtfullhet i den gråvita skalan och den spröda teckningen, kombinerat med en svärta som finns som en underton i helheten. Det är intressant och väl genomfört. Det kan vara lite vanskligt att bygga konstverkens gestaltning på en så tydlig teoretisk utgångspunkt som i det här fallet, men jag tycker att hon lyckas bra med att både göra sin idé intressant och att skapa självständiga konstverk.
Och kör du bil till Rättviks Konsthall kan du tänka på den praktiska kunskap som just bilkörningen innebär!
Adress: Storgatan 2, Rättvik
Utställningen pågår under perioden 18/4 – 7/6
Maria Backman (text och foto)
