Att det finns en kontinuitet i Åke Hodells (1919-2000) konstnärliga verksamhet blir snart tydligt i Tensta konsthalls gedigna och öppna presentation. Liksom att hans röda tråd snarare är ett angreppssätt än någon specifik stil eller utseende. Energi och agitation. Mer sinnesutvidgning än sinnesstämning. Hodell var en utpräglad gränsbrytare, en överskridare.
Främst är det väl som en av 1960-talets konkreta poeter Hodell är känd, men hans register var betydligt bredare än så. Han var stridspiloten som utvecklades till pacifist, barnteaterarbetaren som blev förläggare och kompositör. En grafiker som gjorde radioteater, en aktivist som skrev om Gunnar Ekelöf. Hodell verkar inte ha gjort någon skillnad mellan ljudkonst, bildkonst eller ordkonst. Han skapade i alla medier.
Och delvis låg det väl i tiden. Det är inte för inte som Leif Nyléns intressanta SAK-bok om 60-talet heter ”Den öppna konsten”. Gränserna mellan konstarterna upplöstes, åtminstone tillfälligt. I boken finns mycket att läsa om Hodell för den nyfikne. Annars är han märkligt frånvarande i flera av de genomgångar av den svenska 1900-talskonsten som gavs ut runt millennieskiftet. Kanske var Hodell svårt att placera in? Alltför spretig för att ”bara” kallas konstnär?
Därför är utställningen på Tensta konsthall så välkommen. Inte bara för att den – äntligen – lyfter fram en märkligt okänd centralfigur i den svenska 60-tals konsten (utställningen borde gjorts tidigare på en större institution) utan också för att den gör det så fullödigt och med en stram fantasifullhet. Helt i linje med Hodells pregnanta konst. Här finns goda möjligheter för en ny generation att lära känna honom. Bekanta sig med och inspireras av hans disciplinära intuition, om ett sånt begrepp finns.
Det river igång redan strax innanför tröskeln till konsthallen med verket Lågsniff. I en tjock-tv visas en inspelning av en föreställning från Pistolteatern i Gamla Stan 1965. Motorljud och morsesignaler. Hodell deklamerar iförd solglasögon inför en tuggummituggande publik som leker flygpassagerare. ”Låt poeterna komma! Klipp av deras meningar! Raspa sönder deras ord!” Slagorden upprepas, vrid och vänds på. Citaten från den spanske poeten Carlos Alvarez credo stämmer väl in på Hodells egen metod som rimmar etik med estetik och arsenik.
Och så där fortsätter det. I alla fall om du sätter på dig hörlurarna som spelar upp flera av Hodells nyskapande ljudverk. Behåll lurarna på när du går runt i utställningen, men det är inte nödvändigt att hålla koll på de enskilda verken. Låt bara uppspelningarna sätta en suggestiv bakgrundsstämning så flyter de samman med montrarnas minnesmaterial, foton och konkreta manussidor. Som är bilddikter i egen rätt:
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
gevääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääär, i sammanfattning. Där i:na ju blir små soldater, uppställda för inspektion. I konsthallen slingrar de uppförstorade och tryckta tvärs över golvet, men inte riktigt med samma omvandlande effekt. Slingan möter några förstorade collagefigurer ur Hodells ”Mr Nixon´s Dreams” (1970). Förutom presidentens fula tryne, är polisgrisarna rätt söta. Längre in i ena hörnet en inramad DN-artikel om Svarta Pantrarna.
En annan grafisk utbredning finns på en av väggarna. Staplarna av siffror och bokstavsymboler i ”Orderbuch” (1965) är tagna från koncentrationslägrens tatueringar och loggböcker. Jag läser: ”C A 36998 (J) Unbrauchbar.” Ofattbart att det är en människa som avses med den beteckningen. Mitt i alltsammans, som grymt glittrande smycken, hänger Hodells collagesvit ”Hiroshima”. Stramt kaotiska koncentrationer, upprepade dadistiska utrop.
Att det på motsatta sidan av salen finns material från Hodells radioarbeten med Strindberg och Carl Jonas Love Almqvist visar på bredden och de kontrastrika infallsvinklarna i konstnärskapet. Helheten strålar väl samman i en sorts engagerat egensinne. Med inslag av en absurd humor. Bland de ordnade arrangemangen av dödskallar, absintglas, cigarrfimpar och nedklottrade papperslappar kommer jag att tänka på Sophie Calle. Ta tuben till Tensta och se en Åke Hodell för vår tid.
Magnus Bons
Tensta konsthall, Taxingegränd 10, Spånga. Utställningen visas 25 september 2020 – 17 januari 2021
