Åke E:son Lindman på Åmells konsthandel

När Niclas Östlind tog anställning vid Åmells konsthandel blev det plötsligt litet dynamik i verksamheten. Ungefär samtidigt blev även auktionshusen mer alerta och ville vara med och röra om i konstgrytan. Samtidskonsten sattes nu i fokus vilket ledde till att den värderades på ett nytt sätt. Åmells producerar återkommande traditionella utställningar som kan få den mest toleranta galleripublik att gå ner för räkning. Men när Östlind med sin kollega Joakim Geiger (tidigare bl.a. Galleri Flach Geiger) presenterar fotografiutställningar så finns det all anledning att ringa på dörrklockan.

Åke E:son Lindmans fotografier är som Castor och Pollux. Ett tvillingskap som både förstärker och polariserar konstverken. De behandlar teknik, kemi och fotografisk vetenskap samtidigt som de bjuder på en slags romantik och nostalgi till mediet självt, samt till konsthistorien. Verken är i hög grad förenklade men likaledes nyansrika och suggestivt tonade. Fotografikonsten, vilken uppfanns under 1800-talets första hälft, hade kemi och ljusbehandling som rudimentära beståndsdelar. Det är detta ursprungliga hantverk som E:son Lindman återkommer till då han låter just kemin och fotots behandlingsprocesser stå i fokus.

Idag är fotot allemans egendom i och med den digitala tekniken. Att ta en bild kostar inget, men allt färre framkallar eller skriver ut sina bilder. De lagras istället på hårddisken eller i ”molnet”. Fotot har inte längre någon status som sanningssägande medium då den digitala bearbetningen standardiserats till dem grad att vi utgår ifrån att alla bilder i media manipulerats. Detta gör det desto mer fascinerande att få stifta bekantskap med fotografer som går åt motsatt håll, inte bara tekniskt utan även konstnärligt. Åke E:son Lindman är sannerligen en sådan, och utställningen är minst sagt säregen. Man ser omedelbart att det är något gammaldags över bilderna som visas i utställningen, och visst, de är tryckta på gammalt fotopapper och processen är utförd för hand. Men inte nog med det, fotografierna är helt skapade i mörkrummet genom ljusexponering och med kemikalier i en teknik som kallas kemigram. Det finns alltså inga reella motiv. Vissa av konstnärens bilder är dock så utomordentliga att man har svårt att förställa sig att platserna faktiskt inte finns i verkligheten.

LG Lundberg målade på 1990-talet en hel del liknande landskap. Även dessa hade alltså ingen verklig förlaga men konstnären var så förtrogen med skärgården, dess hällar, kobbar och horisonter att de egenkomponerade landskapen i havsbandet, framträdde fullkomligt naturtroget. Lundberg använde sig också av återvunnet material från en ramaffär så att små anteckningar och siffror återkom i bilderna. Båda konstnärerna hyllar respektive medium skulle man kort kunna konstatera.

För att återgå till E:son Lindmans landskap, så är det fascinerande att se hur de alla är så rofyllda, fastän teckningen i dem återkommande är tämligen dramatisk. Mjukheten i övergångarna och mångfalden av laveringar och nyanser i de sepia-svarta tonerna skapar en meditativ stämning som är ovanlig i fotografier. I E:son Lindmans arkitekturfotografi återfinns en hel del av detta, men i denna serie tar fotografen ytterligare ett steg in i en annan värld men med sina kunskaper och erfarenheter. Samtidigt manifesterar han sin kärlek får fotografiprocessen med ett nytt konstnärligt framställningssätt.

Terra ignota, om man talar ”munklatin”, kan man tolkas som att det handlar om okänd mark. Kanske inte bara i motivval, utan säkerligen blir det även ny okänd mark att beträda för betraktaren, genom att möta fotografi utan reellt motiv.

Adress: Birger Jarlsgatan 14, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 10/5 – 5/6

Jakob Anckarsvärd (text), Åke E:son Lindman/Sveriges Allmänna Konstförening (foto)