Kommer konsten att finnas den dagen när hela jordklotet är täckt av ökensand eller otjänligt vatten? Då när ingen längre minns hur ett löv eller en grästuva såg ut en gång i tiden? Om det apokalyptiska scenariot inträffar och om det finns något människoliv kvar på jorden, efter allt det obeskrivliga som vi frivilligt gör mot varandra, blir Johanna Karlssons dioramor i miniatyr ett fysiskt minne av naturen, av hur den en gång var.
Trots att det är en elaborerad variant av naturen är det ingen prunkande idyll som skildras i de omsorgsfullt utförda verken. Tvärtom är det en skönhet av en mer sublim karaktär som Karlsson gestaltar.
Det storslagna finns i detaljerna. Krypande ljus i slänten. Aning av rimfrost. Knöliga rötter. De slokande stråna, trådtunna grenar och nakna stammar vittnar om tidens gång. För att ett nytt liv ska börja spira måste det gamla förmultna. Förgängligheten, den närvarande döden, är en del av evigheten, det återuppstående livet. Och kanske är de båda, såväl döden som livet, en chimär – en språklig beskrivning av övergångsfaser och naturens cirkulära rörelse? Om dess rytm inte störs kan naturen förvandla sig själv till sig själv.
Det är närmast obegripligt att allt i de små montrarna samt de enskilda kvistarna direkt på galleriets väggar är något som konstnärens händer har skapat i en ateljé. Illusionen är svindlande i dessa verklighetstrogna avbildningar. Det känns nästan som om lukten av den fuktiga skogen och åkrarna om hösten spred sig i rummen. Barr, löv, svampar, kåda och mullen förstås. Ändå finns det inga organiska material här.
Tekniskt sett är det virtuost utfört. Med svets- och trasseltråd, kopparplåt, papper, gips och linsnören. Skulpturalt rumsligt och måleriskt samtidigt. Som om utsnittet ur ett landskap inte kan bestämma sig om det vill vara en två- eller tredimensionell gestaltning. Färgerna är bokstavligen jordnära och dova. Det gulgröna, gråbruna och vita som mörknar när det regnat och ljusnar när det torkar upp. Det är så vackert som en höstdag innan vi hunnit bli
medvetna om världen.
Det mest förbluffande, förutom själva precisionen och sensibiliteten i Johanna Karlsson arbete, är det att varken skalförskjutningar eller perspektiv trotsar känslan av att vi står inför ett äkta ekosystem. Att träden, slätten, kullar och buskar har krympt i förhållande till verkligheten rubbar inte blickens inlevelse.
Detta hänger kanske ihop med den romantiska synen på naturen som själens landskap. Vi blickar utåt och ser inåt. Gränsen mellan utanför och innanför löses upp. Luften töms på tid och vi blir förgängliga i evigheten och eviga i förgängligheten. ”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda …” En tanke att hålla fast vid. En tanke som tråcklar oss samman.
Joanna Persman
Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 16 oktober – 22 november 2025
