Amerikanska Monica Valentine skapar märkvärdiga skulpturer av tusentals små pärlor och paljetter som hon omsorgsfullt syr fast stygn för stygn. På Malmö konsthall väntar hennes ”Eliza”, en provdocka som Valentine transformerat till en glittrande, mystisk varelse. Varje millimeter är täckt, där kroppen formar ett landskap av mönster, texturer och färg. Monica Valentine, som är blind, arbetar gärna med lysande kulörer som rött, blått och grönt.
Utställningen ”Speaking volumes” samlar sex svenska och internationella konstnärer med normbrytande funktionalitet. Gemensamt för alla är att de arbetar med sin konst i en stödjande ateljéverksamhet. En av dem är Studio Syd, som Malmö konsthall nu öppnar i Malmö under ledning av Lucy Smalley som också är curator för utställningen. Satsningarna kan ses mot bakgrund av konsthallens långsiktiga engagemang för att göra samtidskonsten och dess institutioner tillgängliga fullt ut.
Dit hör mångåriga projektet Konstlyftet, ett samarbete med daglig verksamhet enligt lagen om LSS. Men också tidigare utställningar med bland andra den amerikanska skulptören Judith Scott (1943–2005) som var döv och hade Downs syndrom. I ett internationellt perspektiv har konstnärer med funktionsvariationer de senaste åren lyfts fram på bland annat Venedigbiennalen. Ett skifte i synen på konstnärer med normbrytande funktionalitet tycks äntligen vara på väg – en förändring som Malmö konsthall aktivt driver på.
”Speaking volumes” visar att det är hög tid att göra upp med seglivade begrepp och specialkategorier som art brut och outsiderkonst. Som Smalley understryker har hon valt deltagarna enligt konsthallens gängse principer: en hög konstnärlig kvalitet. Vad hon söker är en känsla av förundran. Samtidigt blir konstnärernas egenskaper, bakgrund och sammanhang onekligen en del av berättelsen. Men det samma gäller för varje annan utställning. Konstnärens identitet och historia utgör alltid en ingång bland flera till de verk som ställs ut. Det finns många olika vägar att anlända till konsten, som konsthallschef Mats Stjernstedt uttrycker det.
Jag blir snabbt uppslukad av David Cheungs fantasivärld där mörkt vittrande städer och mytiska torn möter skruvade landskap och urtida djur. Cheung, som har arbetat med sitt storslagna paradverk i mer än tio månader, är knuten till nystartade Studio Syd. Hans svartvita teckning sträcker sig tjugo meter över konsthallsväggen och bildar ett eget universum med stråk av allt från science fiction till Malmös landmärken. I hans händer kan allt hända när linjen får liv. Drakar, vulkaner och klättrande hus materialiseras ur tuschets svärta, där myllret av detaljer formar en suggestiv helhet, svindlande och sagolik.
Lika spännande är det att möta Mawuena Kattahs bord dukat till experimentell middagsbjudning. I handtryckta textiler och keramiska skulpturer mixar hon sitt ghananska arv med influenser från de populära mönstrade tygerna på marknaderna i Londons sydöstra delar, där hon arbetar i en stödjande ateljé. På väggen hänger porträtt där Kattah målat sig själv och sina kvinnliga släktingar, drastiskt, fängslande och omedelbart. Hennes omfamnande av tekniker, material och uttryck får mig att tänka på hur 1920-talets engelska Bloomsbury-grupp förenade måleri och hantverk, mönster och inredning i lustfyllda allkonstverk.
Precis som Bloomsbury-gruppen bröt med sin tids snävt traditionella ideal, könsroller och normer visar Kattahs arbete på en alternativ hållning, präglad av mångfald, starka kvinnor och djärva färger.
Nicole Storm, som arbetar på ateljén Creative Growth i Kalifornien, rör sig också mellan tekniker, material och uttryck på ett gränsöverskridande sätt. I hennes hörna av konsthallen ryms allt från teckningar på rivna papper till måleri på kartonger och fria vävar, fästa på varandra i en totalinstallation. Här skimrar toner av violett, blått, rosa och glödande orange medan tätt tecknade streck dansar över papperen.
Utställningens tilltal är generöst. Likväl upplever jag att hängningen bitvis kan framstå alltför städad och prydlig, kanske just för att de individuella bidragens lyskraft lovar en mer dynamisk helhet. Jag hade gärna sett mer av skotske Alan Faulds tecknade jättefigurer som uppstudsigt skjuter upp direkt på konsthallsväggen. Men det är fint att möta hans humoristiska, egensinniga karaktärer och satiriska serier i de fulltecknade skissböcker som ligger uppslagna i ett inre rum.
Även Mattias Johansson, som i mer än tjugo år arbetat som konstnär på Inuti i Stockholm, har en vaken blick för vad som pågår i samhället och omvärlden. I sina collage varvar han tidningarnas nyhetsfoton av politiker, världsledare och kändisar med personliga kommentarer och intensiva flöden av linjer och färg. Som målare imponerar han i stora abstrakta kompositioner, vibrerande av rytm och förlösande kraft. ”Speaking Volumes” lyckas göra just vad titeln säger. Det här är en utställning som når fram, innerligt och starkt.
Carolina Söderholm
Malmö konsthall, S:t Johannesgatan 7, Malmö. Pågår 13 september 2025 – 18 januari 2026
