Mossgrönt, isblått, blodrött och vitt, vitt, vitt … Och korpsvart förstås! Denna svärta laddar Britta Marakatt-Labbas bilder med särskilt dramatisk betydelse. På avstånd skulle man kunna tro att det är små akvareller. Men det är broderade berättelser. Från underjorden, överjorden och från den mark vi går på, precis som den samiska mytologin förespråkar.
Nålen har sytt ihop det historiska och det symboliska och förvandlat allt till en svindlande odyssé. Som trådarna förgrenar sig i tygunderlagen slingrar de sig också kring mitt hjärta och håller det fast, allt sedan jag såg dem i Kassel för första gången 2017.
Därefter har ingenting och allting förändrats. Jorden fortsätter förvisso snurra runt solen och sin egen axel. Men vår civilisations kritiska misslyckanden har blivit oförlåtligt många på alltför kort tid. Och de tycks accelerera med ljushastigheten.
På Galleri Helle Knudsen visas ett trettiotal nya verk där små stygn av Britta Marakatt-Labba fortsätter berätta om stora saker. Om luften som inte kan andas. Om samiskt liv och rasismens fula tryne. Om människan som girigt tar mer än hon behöver och om djuren som förlorar sina beten.
Det är detaljernas och motståndets undersköna konst, där de broderade partierna med pyttesmå stygn möter infärgade textilapplikationer i ett raffinerat delikat ljusspel. Här skildras en värld som håller på att kollapsa. Naturen varnar inte längre – den protesterar och försvarar sig med all sin kraft. De fenomenalt komponerade verken suger till sig blicken. Vattenmassorna slukar upp de vidsträckta landskapen. Väggar, tågräls, djur och människor försvinner.
Det mest fascinerande i Britta Marakatt-Labbas konst är att den är konkret och poetisk, historiskt förankrad och universell på samma gång.
I de mindre verken återkommer den cirkulära formen som en påminnelse om att tiden rinner runt utan början eller slut. I motsats till livet på jorden är själva tiden evig och oändlig. För samerna har cirkeln en särskild betydelse. I den samiska flaggan är solringen röd och månringen blå.
Hans Isakssons konst med sin konceptuella laddning skiljer sig tydligt från Britta Marakatt-Labbas formspråk. Men det finns också vissa beröringspunkter. Liksom Marakatt-Labba anknyter Isaksson genom sin konst till hemtrakterna, i hans fall till byn Lainio, 10 mil från Kiruna. På Björkholmen Gallery visas just nu Isakssons utställning ”New/old”. Lyhörd för olika typer av material arbetar han med skulptur, applikationer, måleri och objekt. Intuitivt upplever man i gallerirummen att alla verken, trots skillnader sinsemellan, är delar av en större berättelse, som än suddig i konturerna ändå pekar ut ett gemensamt sammanhang.
Vikten av återbruk får ett bokstavligt uttryck i Isakssons konst. Han återanvänder till exempel till gamla målningar från loppis och förändrar konstnärligt föremålen från sin barndom. Kreativiteten yttrar sig här genom återupptäckter av det banala som något i själva verket komplext. Så kan fruktskal förvandlas till mönster, medan upprepningar och dubbleringar får en estetisk betydelse.
Den pågående utställningen domineras av att tingens förgänglighet och bräcklighet leder till ett omskapande och slutligen också till något vackert. Gamla fotbollar förvandlas till stiliserade moln. Deras slitna innandömen blir gåtfulla masker. Apelsinskal återkommer som en orange färgaccent i hexagonala mönster. Här finns en lekfull anknytning till en bikupas sexkantiga och strukturstarka vaxkakor.
Utställningens mest drabbande verk är vinterlandskapet ”Spår”. Fotspåren i snön leder rakt in i en tät skog med trädstammar gjorda av remsor från trasmattor. Isaksson använder också smala textilbitar som applikationer på patinerade dukar där den gamla färgen har skrapats bort. Motiven här påminner om ett herbarium – så skirt och vackert i sin anspråkslöshet.
Joanna Persman
Galleri Hellen Knudsen, Hantverkargatan 18-20, Stockholm. Pågår 18 januari – 8 mars, 2025. Björkholmen Gallery, Rödbotorget 2, Stockholm. Pågår 16 januari – 15 februari 2025
