Andreas Gedins och Sinziana Ravinis kommentar innehåller ett sådant virrvarr av insinuanta anklagelser, halvsmälta teorier och referenser att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Men låt mig göra ett försök att bena ut åtminstone några enligt min mening viktiga principiella frågeställningar.
1. Postkritik. Exakt vad G&R lägger in i det begreppet blir jag inte klar över eftersom de använder det som ett slags akademisk spottloska, men jag föreställer mig att det bör betyda något i stil med en kritik som enbart lånar kritikens former utan att verkligen fungera som en sådan. Det finns naturligtvis en sådan kritik och som jag ser det löper varje kritiker en risk att då och då förfalla till den. Men det minsta man kan begära, för att så inte ska ske, är att kritikern bemödar sig att förstå avsikten bakom det verk som analyseras. Gärna även något om det historiska och konstnärliga sammanhang det uppstått i.
I fallet med Taring Padis ”People’s Justice” kan man då börja med att konstatera vad denna väldiga målning faktiskt vill göra, nämligen ställa de ansvariga till svars för massmorden på kommunister och vänsteraktivister i Indonesien efter general Suhartos militärkupp 1965. Man kan vidare slå fast att Taring Padi använder sig av satiren som metod, där karikatyr och överdrift naturligtvis ingår som helt avgörande uttryck. Under de politiska förföljelserna i sextiotalets Indonesien fick Suharto råd och stöd av flera viktiga regeringar och säkerhetstjänster i väst, som alla blir symboliskt karikerade på målningen. Bland dem Israel och Mossad. Så ser i korthet utgångspunkten ut. Den är inte oviktig; faktum är att jag har svårt att alls se värdet av en analys som inte utgår därifrån. Det är, om något, postkritik.
2. Kontext. Ett konstverk laddas med innebörder inte bara genom sina avsikter och konstnärliga utgångspunkter utan också genom den politiska och kulturella miljö där det visas. Ju större avstånd dem emellan, desto lättare uppstår en dissonans som det är kritikerns uppgift att försöka avkoda och vara lyhörd för. I en konstvärld med ambitionen att utjämna tolkningsperspektiven till förmån för det man kallar det globala syd blir sådana konflikter oundvikliga.
Det som skedde i årets documenta var ett typexempel på just en sådan situation, och enligt min mening på den europeiska offentlighetens bristande förmåga att hantera den. Att ”Mein Kampf” finns att köpa i indiska järnvägskiosker är förstås ingenting jag själv applåderar, det är likväl ett faktum och istället för att fördöma detta faktum tycker jag det är intressant att försöka förstå det.
På samma sätt finner jag det intressant att se Taring Padis verk och de antiisraeliska karikatyrer som ingår i det som uttryck för ett perspektiv och en historiesyn där andra konflikter, andra övergrepp träder i förgrunden än hos oss i Europa, och som jag personligen finner svår att bara avfärda. Även om det förstås är bekvämast att som G&R behålla sina europeiska glasögon på, och göra just det. Tyvärr har förskjutningen av konstdebatten mot en identitetspolitisk diskurs gjort den sortens reflexer allt vanligare. För mig är det att förminska kritiken. Och framför allt, förminska konsten.
3. Antisemitism. De antiisraeliska karikatyrer som ingår i ”People’s Justice” är onekligen grova. Men är de också antisemitiska? Definitionerna av begreppet varierar i det oändliga, och sträcker sig från snävare (se Wikipedia) till långt mer vidlyftiga och detaljerade (se t ex IHRA:s definition). Att här argumentera för den ena eller andra leder knappast någon vart.
Principiellt vill jag ändå hålla fast vid att satiren som konstform lever på att balansera på gränsen till det smaklösa, rentav tillåtna, samtidigt som dess användning av provokativ ikonografi självklart måste kunna debatteras. Men då måste publiken ha lov att döma själva, och det kan den inte om bilderna censureras. Vad är för övrigt en ”kränkande” bild? Kan man till exempel tänka sig att en rasistisk ikonografi går att använda för andra, mer komplexa syften – som Makode Linde gjorde i sina ”Afromantics”? Eller måste den likväl fördömas? Jag vet inte vad G&R anser om den saken, men min ståndpunkt är att den här sortens komplexa, ofta infekterade strider utgör kulturens själva livsluft.
4. Kritik och publik. Kritikern möter naturligtvis alltid konsten utifrån en subjektiv position. Samtidigt innebär det kritiska uppdraget – som jag ser det – en skyldighet att söka förstå verket utifrån en mer opersonlig position, som omfattar hela den offentlighet eller publik man är en del av. Detta är med stor sannolikhet dömt att misslyckas, men försöket måste göras. Härav det kritiska ”vi”; jag talar här inte utifrån mig själv i första hand utan som representant för den offentlighet jag tänker mig att jag delar med konstnären, verket och dess publik.
Ju större denna offentlighet är, desto större skada åsamkas den också av olika försök från ekonomiska, politiska och religiösa intressen att begränsa den – och i documentas fall rör det sig alltså om en föregivet världsomspännande offentlighet. Ett ingrepp som det mot Taring Padi sätter tonen, markerar så att säga en ”röd linje” som konsten fortsättningsvis inte får överskrida om den inte vill riskera sanktioner. I mina ögon är ett sådant sätt att bedriva konstkritik djupt främmande.
Även för mig finns – tro mig – bilder och uttryck jag upplever som både stötande och osmakliga, och faktiskt gärna skulle slippa se, men eftersom jag anser en öppen debatt alltid vara bästa sättet att bemöta dem undviker jag i det längsta att ropa på polis och censur. Finns då inga gränser? Jo. Men det är min fasta uppfattning att sådana gränser i praktiken ofta har en repressiv funktion, alltid reflekterar en härskande maktordning och dessutom tenderar att motiveras utifrån hänsyn som inte har det minsta med konst att göra – och att man därför i tveksamma fall hellre bör fria än fälla.
Dan Jönsson
Konstkritiker i DN och författare
