Hur mycket antisemitism bör konstvärlden tåla? Mycket eller bara lite grann? Ingen lär vid det här laget ha missat årets stora konstskandal på documenta 15, där det indonesiska kollektivet Taring Padis målning People’s Justice (2002) innehöll grova antisemitiska karikatyrer. En figur med grishuvud hade en davidsstjärna på halsduken och inskriptionen Mossad på hjälmen. En annan, med huggtänder och blodröda ögon, bar en svart hatt försedd med SS – förkortningen för nazistiska Schutzstaffel. Det fick förstås konsekvenser: documentas chef Sabine Schormann tvingades avgå, en konstnärsstjärna som Hito Steyrl hoppade av och både curatorkollektivet ruangrupa och Taring Padi bad om ursäkt.
Men alla tyckte inte att antisemitismen behövde ursäktas, tvärtom. I mitten av juli skrev konstkritikern Dan Jönsson en mycket problematisk debattartikel om konflikten kring documenta i Dagens Nyheter som gick relativt obemärkt förbi. Jönsson skrev:
”Den omstridda detaljen, som visar en person med ortodoxa korkskruvslockar iförd en hjälm med SS-emblem, är som kritik av den israeliska bosättarpolitiken minst sagt grov och provokativ. Men är den verkligen antisemitisk? Tål vi verkligen inte att se den? Jag vill helst hoppas att vi gör det. Och jag tror att om det nu är världskonst vi vill ha får vi nog räkna med att då och då ställas inför både svårbegripliga och obehagliga ting. Det kan rentav vara precis det vi behöver konsten till.”
Jönsson frågar sig också om figurerna på Taring Padis målning överhuvudtaget är antisemitiska. Men vad föreställer de då? Hans tvekan gäller alltså motbjudande karikatyrer av klassiskt snitt: Davidsstjärna, SS-symbol, huggtänder, tinningslockar, gristryne. Oavsett vad så hävdar han dessutom generöst att antisemitism är något ”vi” bör acceptera, eftersom det är ett uttryck för tvivelaktig censur att avlägsna antisemitiska bilder. Tänker sig Jönsson att ”vi” också skall ”tåla” rasism och misogyni, eller är det bara angrepp på judar som är legitimt i hans konstvärld? Vilka ”vi” är det egentligen Jönsson syftar på? Är t ex judar inkluderade i detta ”vi”?
Jönsson huvudargument är att eftersom man i det ”globala syd” ser annorlunda på världen än i väst så skall konstnärer därifrån dömas efter andra måttstockar. Man säljer t ex Mein Kampf i gathörnen i Indien eftersom Hitler var mot kolonialherrarna, låter han oss veta. Här begår Jönsson ett vanligt men mycket allvarligt misstag och förväxlar en historisk förklaring med ett gott argument.
Att människor lever under andra och svåra villkor i ”globala syd” skulle rättfärdiga antisemitism, som Jönsson skriver, är ett typiskt uttryck för de små förväntningarnas rasism. Han menar vidare att det är rimligt att man i en ”världskonstutställning” inte kan ”utgå från att alla deltagare till fullo delar tyska, eller europeiska, eller ens västerländska politiska instinkter”. Andra ”politiska instinkter” legitimerar alltså rasistiska uttryck, blir slutsatsen. Curatorn Olu Oguibe, som bland annat curaterat Authentic/Ex-centric: Africa in and out of Africa för Venedigbiennalen 2001, skriver träffande på sociala medier att documenta 15 som ett exempel på neo-exotisism som idealiserar de icke-västliga konstnärerna som vore de ädla vildar Vi tror också att de som är utsatta för olika slags förtryck är mycket väl medvetna om vad förföljelse innebär och har förmåga till empati.
Till detta måste man lägga att det förekom tre olika händelser med antisemitiska förtecken på documenta 15, inte en, vilket Jönsson överslätande glömmer att berätta om i sin debattartikel eftersom sammanlagt tre skilda händelser inte går att vifta bort som ”detaljer”, som han benämner de antisemitiska figurerna. En paneldiskussion ställdes in därför att en inbjuden organisation är antisemitisk och därför otillåten i Tyskland. Man visade också en film med antisemitiskt innehåll i en stor biografsalong, där en terrorist i den japanska röda armén var huvudnumret.
Hur är det möjligt att en kritiker i en av Sveriges största dagstidningar kan hävda att vi bör tåla antisemitism? Debattartikeln borde ha följts av en rejäl debatt. Svante Weyler skrev visserligen ett genmäle, men det blev bitvis obegripligt eftersom Dagens Nyheter valde att inte publicera bilderna texten och skandalen handlade om. Detsamma gäller Svenska Dagbladet där Eva Kopitos publicerade en klok text som pekar ut karikatyrernas hala och mycket farliga logik: ”När judar porträtteras som nazister så likställer man judar – nazismens offer – med förövarna som försökte utrota dem.” Hon kritiserar Jönssons idé om att karikatyrerna ställer oss inför svårbegripliga ting:
”Men de antisemitiska motiven på Taring Padis målning kan knappast beskrivas som svårbegripliga. Att använda grisar och nazistiska symboler för att göra en politisk poäng är snarare övertydligt och ganska fantasilöst. Det leder snarast tankarna till menlös och obehaglig provokation, i Rasmus Paludans kategori.”
Sedan blev det tyst. Jönsson gick inte ens i svaromål, vilket är brukligt när man initierar en debatt. Locket på. Hade det gällt litteratur eller film så skulle det förmodligen ha höjts ett ramaskri, men den samtida konsten har mindre vikt på kultursidorna. Annat är det i medierna världen över, där är i stort sett alla experter, från semiotikbevandrade kulturteoretiker till konsthistoriker, överens om att karikatyrerna är antisemitiska. Men Jönsson är som sagt av en annan åsikt och beskriver figurerna överslätande som en ”omstridd detalj”. På så vis argumenterar han extremt förlåtande och liberalt, på andras bekostnad, för konstens frihet att kränka en utsatt grupp.
Det är i kulturkrigen politikens framtid avgörs. Det hade redan Antonio Gramsci förstått. För att vinna ett val, förklarade han, måste man först vinna folks hjärtan. Och hur gör man det? Genom att låta den kulturella erövringen gå framför den politiska. 68-rörelsen hade exempelvis aldrig vunnit så mycket mark om det inte hade varit för filmerna, konstverken och böckerna den producerade. Samma sak gäller såväl alt-rightrörelsens och högerextremisters strategier som gjort karikatyren till en handelsvara par excellence.
Även liberalers kamp för den konstnärliga friheten har gett de förstnämnda vatten på sin kvarn och bidragit till kulturkrigens eskalering och en kulturalism – en sorts rasism by other means – för att använda Étienne Balibar och Immanuel Wallersteins begrepp. Dessa brukar för övrigt betrakta antisemitismen som en kulturalistisk rasism.
Sett i detta ljus bidrar Jönsson till våra kulturkrig genom att hävda att vi bör ”tåla lite antisemitism”. Men att häva gränserna för vad som är möjligt och inte i konstens eller karikatyrens namn, är att göra både konsten och karikatyrer en otjänst, oavsett om man är högerextrem, liberal eller socialist. Konsten behöver gränser. Utan dessa gränser hade vi aldrig haft de spännande diskussioner som utmanat vad som kan och inte kan sägas i konstens namn och konsten behöver även starka subjektspositioner som inte döljer sig bakom ett totaliserande ”Vi”.
Jönsson skriver ”om det nu är världskonst vi vill ha får vi nog räkna med att då och då ställas inför både svårbegripliga och obehagliga ting”. Men världskonst är inte en fri entitet som svävar i det blå. Det var i Kassel som denna ”världskonst” visades, i en mycket precis kontext, i ett land där antisemitismen ledde till historiens värsta folkmord. Hade Jönsson skrivit som han gör, om han själv eller hans anhöriga hade utsatts för förföljelser och hot i en ideologis namn? Förmodligen inte. Man behöver inte själv ha lidit för att förstå sig på andras lidande, men det kan hjälpa. Det är inte för inte som affektteorin vunnit mark i konstvärldens diskurser de senaste åren, med tänkare som Sara Ahmed, John Brenkman, Sianne Ngai, Paul Gilroy och Virginia Jackson. För att förstå andra måste man förstå sig själv, och det är inte lätt att förstå sig på de andras sår, om man inte tagit itu med sina egna.
Bristen på självinsikt skulle kunna vara förklaringen till att Jönsson tycker sig veta bättre än Ruangrupa och Taring Padi och alla experter. Men vad är det för agenda han försöker driva och vad är de eventuella farorna med en sådan agenda? Jönsson har tidigare försvarat konstnärer som Lars Vilks och hävdade i en artikel skriven efter hans död: ”För mig utgör den antiauktoritära religionskritik som Vilks drog till sin spets helt självklart en av de starkaste rötterna i en socialistisk idétradition.”
Det är nog ingen överdrift att hävda att även Jönsson vill skriva in sig i en socialistisk idétradition, men det sätt han gör det på denna gång är både farligt och naivt, för han verkar inte ta Marx stora lära i beaktande – nämligen att all kritik bör komma ur en analys av både de materiella och ideologiska förutsättningarna för denna kritik, för att vara kritisk. Med andra ord – kritikern måste få syn på sig själv.
Vi kommer själva från olika sorts periferier, både kulturella och geografiska sådana, men hade förhoppningsvis skrivit denna text även om så inte hade varit fallet. Vi kan utifrån vår förståelsehorisont, som säkerligen har sina egna begränsningar, endast konstatera att Jönssons artikel är ett oroväckande tecken i tiden, en tid där fler och fler hyser en allt större likgiltighet inför konstens kränkning av människor, något som passar perfekt med SD:s konst- och människosyn. Jönssons artikel är ett symtom på en icke-affekterad, självtillräcklig kritik som blivit blind för både sina och andras sår, för både de materiella och ideologiska villkoren för dessa sår, den är postkritisk.
Andreas Gedin & Sinziana Ravini
