När målaren Thea Ekström en dag 1962 upptäckte en spricka i sin ateljévägg gjorde hon sprickan till motiv i en av sina målningar – som hon sedan hängde framför sprickan. Så lyder berättelsen.
Berättelsen och målningen har blivit utgångspunkten för curatorn Emily Fahléns utställning ”framför vid under” på Varbergs konsthall, tre prepositioner som antyder en avsaknad av materiellt fokus: en utställning av rum, mellanrum, tomrum, glapp, scenografier utan pjäs, öppningar mot öppningar. Den förtätning eller intensifiering som besökaren nästan omedvetet förväntar sig av en utställning uteblir, känslan av något svårgripbart med obestämd utbredning infinner sig i stället. Det är intressant.
Men sprickan i Ekströms ateljévägg, vad öppnade den sig mot? Knappast mot den vita tomheten eller himlen, som i Ekströms målning. Så framstår målningen i anekdoten både som skydd och kanske till och med förträngning – men också som en symbolisk öppning mot något annat. Det finns en religiös potential i detta, något som vetter mot den där raden av Leonard Cohen, som nu nästan har blivit kliché: ”There’s a crack in everthing; that’s where the light gets in.”
I stället kopplar Emily Fahlén associativt (och smått genialt) Ekströms spricka till Gordon Matta-Clark, den alldeles för tidigt avlidne konstnären som blev mest känd för sin ”anarkitektur”: ett slags anti-arkitektur som arbetade med upptagna hål och öppningar i redan befintlig (och ofta undergångsdömd) arkitektur, i ett gränsland mellan destruktion och geometrisk ljuspoesi. Det som har överlevt är huvudsakligen filmdokument och i utställningen projiceras filmen ”Day’s End” från 1975, där Matta-Clark och medarbetare med motorsåg och blåslampa illegalt tar upp ett halvmåneformat hål i en magasinsbyggnad i Manhattans hamnområde, ett av New Yorks skummare distrikt.
Ingång och utgång, eller två ingångar? Den komplexa kopplingen mellan dessa två konstnärer utgörs av Ksenia Pedans installation eller rumsskulptur ”Meditations on living in the present”. Ekströms målning är monterad på en i höjdled halverad vägg med halverad dörr; därbakom öppnar sig prång och klaustrofobiskt kluvna rum med kluvna inredningar. Väggar och väggar, ett omöjligt liv i mellanväggar. Gordon-Matta Clarks film projiceras på skulpturens eller skulpturbyggnadens bakre del, samtidigt som man genom ett fönster kan blicka ut över den övriga utställningen.
Inne, ute, var? Några figurativa element i Pedans installation – en sittande docka, en gigantiskt förstorad mygga, en gris på en planka liksom på väg ut ingenstans – inbjuder till en symbolisk-allegorisk avläsning som jag kan tycka avviker från utställningens koncept. Scenografin öppnar sig mot något oförutsägbart, en surrealism. Är jag ens den rätte deltagaren? Känslan av att ha hamnat fel kan vara en fruktansvärd rumslig upplevelse.
Thea Ekström (1920-88) var ett tag mycket uppmärksammad för sitt materialkänsliga och finstilta teckenmåleri, också internationellt – sedan alltmer bortglömd, men nu något av återupptäckt, inte minst av just Emily Fahlén och curatorduon Mint. Gordon Matta-Clark föddes 1943 och dog redan 1978. Ksenia Pedan är verksam i Stockholm och London men född i Charkiv i Ukraina 1986, den nu svårt krigsdrabbade staden.
En fjärde deltagare, poeten Jörgen Gassilewski, bidrar med nyskrivna dikter och med sin röst installerad som ”ljudduschar” från taket. ”Befintligheten är massiv” konstaterar en presentationstext i utställningsfoldern. ”Bemängd av det vi är och när vi är”.
En paradox är att dessa dikter framstår som det mest materiella på hela utställningen, med ord som antingen skaver eller slår mot varandra, eller bara klumpar ihop sig innan de glider isär: en associativ högspänning, men lika ofta en lågintensiv desorientering. ”Illa och smutsfläkt. Smuts. Pöl. Arkad. Gym. I lungan.” Ett kontrastskapande verbalt inslag som från tre olika punkter hemsöker hela utställningen.
Andra inslag engagerar mig mindre. Flaka Halitis medvetetet infantilt klottrade ansikten på vita moln kan leda tankarna till hur ett trevande meningsskapande ser ut men de känns överdimensionerade i sammanhanget, bidrar med fel slags gleshet i en redan självmedvetet gles utställning. Cecilia Edefalks undervattensfilm ”Ultramarina” från 1984 som skildrar nästan rituella överlåtanden av konst till havet – flytande målningar, utsipprande färg – är för dunkel för att suggerera och reduceras till sina utsagor (hellre fantiserar jag om den skulptur som Joan Miró 1968 sänkte till Medelhavets botten).
På allvar gäckande är Iris Smeds ”The Zombie Function”, ett vitt köksmöblemang för barn i en så kallad ”food court” med gräsgrönt golv och med fotografiska fönsteröppningar mot en övergiven galleria samt två skulpturer som man också får föreställa sig som ”roller”. Det är spelplatsen för en frånvarande pjäs om vingliga konstruktioner och dekonstruktioner av familj och rum och hem som ideologi, en pjäs som visserligen kan läsas från A4-ark, men just det blir för torrt och rörigt: i stället får man se fram mot en utlovad performance.
Referenserna är vidlyftiga (”Det lilla huset på prärien”) och ryms knappast inom denna utställnings ramar. Fast det är väl just ramar utställningen inte har. Desto fler spännande öppningar.
Mikael Olofsson
Varbergs konsthall, Engelbrektsgatan 7, Varberg. Utställningen pågår 12 februari – 1 maj 2022
