I det avlånga stora rummet på Cecilia Hillström Gallery hänger 11 + 11 anspråkslösa köttbullar gjutna i tenn, som små soldater, på rad mot varsin vägg.
I Kristina Matouschs köttbullerum pågick även ett performance under öppningskvällen. En vit monumental tärning eller kub står mitt på rummet. Slät och vit, men så ser jag hur något mörkt tränger sig ut genom gipsskivan. Ett borrat hål. Så ytterligare ett hål, på en annan sida av kuben. När hennes performance är klar är rummet fyllt med ett dramatiskt damm från de penetrerade gipsskivorna. Damm likt en krigsplats, som med tiden lägger sig stilla ned på golvet. Synliggör våra steg därinne.
På Fullersta gård där Matousch hade en stor separatutställning tidigare i år, stod ett drygt två meter högt rör av papp, med ett litet runt hål ungefär femtio centimeter upp från golvet. Konstnärens tumme stack ut där inifrån. Det är något perverst över det, och roligt på samma gång. Som att bli berövad plats och om att få ”röva” tillbaka den.
I foajén på Cecilia Hillström Gallery hänger Flickan, det enda objektet från Fullersta gård som visas här. Flickan binder ihop de båda utställningarna med en förlösande rörelse, som att snabbt dra ett rep genom ett hål. Vad väcker det för känsla? Två tofsar likt lockigt ljust hår på sidorna. Ser framför mig hur en flicka halar in en tross och fäster det i en pollare, med en magisk åtta. Hon vet exakt hur man gör.
I galleriets showroom hänger verk av flera konstnärer men på den största väggen verket Roll Over av Matousch. Sex tärningar där varje prick på målad plåt med hål och ifyllda tomrum skapar illusoriska skuggor och djup. I samma rum finns också Elin Odentias lilla (altar)skåp. Inuti vecklas en tredelad målning ut. Här tar en annan kraft över. De båda konstnärerna har en gemensam saklighet och exakthet, men om, Matousch har Mary Wollstonecraft eller föregångaren Catharine Macaulay Grahams – politiskt vassa, ifrågasättande och attackerande lustfyllda – andar i sina verk så är Odentias arbete mer jämförbart med Jeanne d´Arc eller Jean Anouilhs Antigone. Beslutsamt eteriska, stringent övertygade med en mjuk sinnlighet likt en enhörnings.
I det mellersta rummet hänger Odentias sju målningar med den gemensamma titeln The Waves. Vad är det för vågor konstnären syftar på? Jag ser i vilket fall sju neoplasticistiska stolar med höga ryggar, en på vardera målningen. Tänk De Stijl. Varje säte har en genomskinlig vågformad massa – ektoplasma? – fäst vid sig med två penetrerande stift av metall. Så att de eteriska kropparna kan bölja fritt, i vågliknande rörelser. Jag fantiserar att det är genom rörelsen sinsemellan ”de” kommunicerar. Med betraktaren. Det pågår ett slags högstämt möte. Måleriet är utsökt utfört, ja det går knappt förstå att det är oljemåleri. Penselföringen osynlig. Färgmöten gör krumbukter på näthinnan, exakt och smakfullt.
Virtuositeten gör att det eteriska framhävs i de till synes enkla formerna. Konstnären var även på plats i galleriet och berättade att motiven alltid är sådant som måste målas: ”Det finns aldrig någon tvekan om dess angelägenhet.” Som en mystisk kraft som kräver sin existens, tänker jag och ser likheten med hur den belgiska duon Muller van Severen beskriver sina verk: ”Varje del av skulpturen/möbeln måste ha en funktion.” Precis så upplever jag Odentias måleri. Alla färger, linjer, val av material har sin funktion i sinnlighet, innehåll och nödvändighet. Ett måste. Allt annat skalas bort. Att konsekvent bibehålla en styrka genom sitt konstnärskap, utan att förlora lättheten, det får färgerna att skälva, och förbli levande i rummet.
När jag cyklat hem och står utanför vår gärdsgårdsgrind i mörkret, ser jag upp emot den stjärnklara himlen. Sju namn lyser däruppe. Hildegard af Bingen, Christine de Pizan, Marie de Gourneay, Anne Conway, Catharine Trotter Cockburn, Catharine Macaulay Graham, Mary Wollstonecraft sitter där på varsin stol och gör vågrörelser genom himlavalvet. Tänker att det var Matousch inre lufttryck från kuben som förlöste det hela. En bestämd vasshet som påminner om afro-amerikanska Senga Nengadis konstnärskap. En luft som for ut genom hålen och pepprade mina lungor med en attackerande feministisk för- och varmrätt, men det var Elin Odentias måleri som la upp lungorna på ett fat mot himlavalvet. Desserten. Tärningen är kastad, vågen sköljde igenom och efterlämnade en nöjd känsla i kroppen.
Undrar om inte den här utställningen är den mest välkomponerade duo jag upplevt, när två så starka konstnärskap kan leverera en sådan magisk helhet. Lite utöver det vanliga.
Windy Fur Rundgren
Foto: Jean-Baptiste Béranger/Cecilia Hillström Gallery, Hudiksvallsgatan 8. Utställningarna visas 12 november – 19 december 2020
