Stockholm stoltserar just nu med två skulpturutställningar med stark förankring i svensk glastradition. Stene Projects låter Åsa Jungnelius materialkänsliga konstverk inta gallerirummet och Galleri Glas presenterar intrikat och glimrande kristallglas av Simon Klenell.
Åsa Jungnelius utställning Open hos Stene Projects visar konstnärens utpräglade och djup finstämda känsla för material- och formmöten. Glas utgör en given del, men spegelglas och olika sorter av marmor och nylonstrumpor är lika självklara komponenter. Assemblaget Open, som vindlar sig mellan tak och golv, fogar elegant samman bland annat neon, lintråd och vidja. Ett roder för tankarna till farkosters väg mot öppet hav.
Vongole, en glasskulptur i form av en kärleksmussla (översta bilden), är en utsökt skapelse bemålad med rosa toner i akrylfärg. Den ligger öppen och visar stolt upp sin stora glaspärla. Glasets sårbarhet och styrka blandas med den stilsäkra formen, multiplicerad mot en rund spegel.
I mitten står Venus, kärlekens och den kvinnliga skönhetens gudinna i romersk mytologi. Hon som föddes ut havets skum. Här är hennes ansikte mer antytt i brons som bär ett tygs lätthet och förankrat i vackraste ekenbergsmarmor, den vita stenen som pryder Dramatens fasad.
En rund skulptur i carraramarmor är placerad direkt på golvet, ena sidan formad till en perfekt konkav form liksom nedsjunken i stenen. En silkeslen yta finslipad med omsorg och tålamod. När du spottar på en sten blir den våt lånar titeln från ett gammalt ordspråk. Vad skulle hända om man spottade på den uråldriga stenen som genom århundraden symboliserat rikedom och förknippats med extraordinär hantverksskicklighet? Jag föreställer mig att man genast skulle drabbas av dåligt samvete. Sen skulle spottet torka.
Två lampetter i glas hänger på väggen. Deras bakre del har en organlikande form och själva hållaren utgörs av en snabel. En bit fluffig vit kaninpäls kompletterar arrangemanget. Det är inte svårt att associera lampetten till ett manligt könsorgan. Ljuset är ordentligt förankrat och veken tänd. Ändå så skör, skulle den åka i golvet går den aldrig att limma ihop.
Utställningen består av självsäkra konstverk som klarar sig fint på egen hand. Samtidigt finns det något sceniskt över utställningen. Kanske bjuds det upp till dans om natten? Jag tror att den tillställningen ackompanjeras av smäktande vals.
Simon Klenell kallar sin utställning på Galleri Glas för Renässans. Glasskulpturerna är placerade på eleganta bord med glasskivor täckta av rosa film och som hålls uppe av ben av ljust trä. Kristallglasets karakteristiska briljans skär genom ytan och multipliceras i reflektionen. Det är stiligt och presenterar skulpturerna så långt ifrån en borddukning man kan komma.
Varje verk har en individuell titel. Vissa är numrerade. Det finns flera Tubular, en rund ihålig tubliknande form. Också Knossos finns i flera versioner och känns igen med rundade former på var sida. En formreferens till den arkeologiska utgrävningen på Kreta? Orfeus består av fyra ihåliga cylindriska former. Två kortare, med öppningen mot bordet, bär en liggande form. Från dess mitt stiger den fjärde cylindern. Jag föreställer mig att det här är ett instrument för den legendariske poeten och musikern Orfeus ur den grekiska mytologin.
Hantverk associeras ofta med användbarhet. Även i det här fallet skulle vissa pjäser kunna agera vas eller skål. Några skulpturer kallas faktiskt vas, men deras eventuella användning känns sekundär. Formen står i centrum och det är fascinerande att titta nära på detaljerna. Ingenting känns lämnat åt slumpen samtidigt som detta är fria och lyckade formexperiment.
Den Renässans vi möter på Galleri Glas handlar inte om ett återuppväckande av antiken. Här är det arvet från småländska Glasriket med rötter i 1700-talet som vi möter i ny skepnad. Kring sekelskiftet 1900 utgjorde slipare en stor och stolt yrkesgrupp vars skickligt utförda arbete stod för en signifikant del av inkomsterna. Klenell bemästrar onekligen både glasblåsning och svensk mönsterslipningstradition. Vissa skulpturer pryds av mönster som konstnären har komponerat själv. Andra känns igen, bland annat återfinns rutslipningen från Orrefors serie Sofiero som lanserades i början på 1960-talet.
Åsa Jungelius och Simon Klenell är båda utbildade glasblåsare från Konstfack. Jag föreställer mig att de skulle ha hur mycket som helst att prata om, även om deras uttryck skiljer sig åt. Men det är också precis det som känns så bra att kunna konstatera – det finns mycket att hämta ur svensk traditionell glaskonst. För att det ska bli riktigt intressant krävs tillit till idéerna och djup materialkunskap. Kvalitéer som båda utställningarna uppvisar med råge.
Jenny Danielsson
Åsa Jungnelius på Stene Projects, Brunnsgatan 21 B, pågår 1 – 24 oktober 2020. Simon Klenell på Galleri Glas, Nybrogatan 34, pågår 24 september – 5 november 2020
