Som besökare i utställningen ”(In)sidenotes” befinner jag mig mitt i Taus Makhachevas Dagestan. Det är hon som genom videoverk, föremål och broderier berättar, men upplevelserna är mina liksom referenserna. Nyss gick jag upp för den branta snöiga backen till Uppsala slott, befann mig på borggården och fortsatte in genom den höga dörren till konstmuseet. Nu är jag i Dagestan.
Egentligen är jag inte framme riktigt än, även om ljudmassan är nästan påträngande nära. Efter vägen stannar jag framför konstnärens videopresentation av sig själv och några av de verk som visades vid en utställning i London. Konstnären är uppväxt i Dagestan, verksam i Moskva och utbildad i Storbritannien, vid Royal Collage of Art där hon fått sina konstreferenser. Hur skulle jag annars kunna se på landet utifrån? menar hon där hon befinner sig som en liten prick vandrande ofattbart högt upp på en hiskeligt hög och brant bergsformation – en skala vi inte kan se oss själva i.
Några få steg tar mig till skådeplatsen där jag som betraktare plötsligt befinner mig mitt i, med utblickar och inblickar i olika skeenden och parallella berättelser som på olika vis för dialog med varandra. Till vänster en journalfilm i svartvitt om hjälten, världens starkaste man, segraren, OS-medaljören i brottning från Dagestan, som berättar och visar sekvenser ur sin karriär, visar sina högresta, glänsande pokaler. Beundrad av sin publik kring arenan, själv beundrande sina hjältar – de olympiska gudarna, förebilderna, den manliga världen. Mitt emot en tudelad videoprojektion, även här en arena och en publik delvis bestående av de kämpandes ägare. Det som visas är scener från en hundkamp där hundarnas uppfödare, tränare och ägare hetsar dem mot varandra. På parkeringen diskuterar de sina djur och deras bedrifter. Förutom att hundarna inte med egna ord berättar om sina framgångar är parallellerna slående. Men det finns ett syfte med kampen och träningen – meningen är att hundarna ska tränas att skydda sin fårflock. Det ena handlar om överlevnad det andra om vårt behov av hjältar, och om de styrandes nytta av att folket har underhållning och förebilder, och om att skola in nästa generation. (Verken: ”Let me be a part of a Narrative”.)
Från min betraktarposition ser jag i ögonvrån tvärs igenom flera rum, i fjärran: en fårflock högt uppe i bergen, en främmande utklädd gestalt som närmar sig flocken – försöker smälta in, assimileras, utan att riktigt lyckas. Rakt fram in i nästa rum kan jag samtidigt se ett annat videoverk. Först på avstånd: en ruinstad inbyggd i ett högt berg, mängder av byggnadskroppar med öppningar och passager där en svartklädd gestalt utför långsamma nästan kontemplativa rörelser. Jag sitter kvar men tekniken för mig närmare mannen som på smala avsatser koncentrerat byter position – genomför en uppvisning både för sig själv och oss, en sorts dans. Perspektivet förändras och den svarta pricken befinner sig på ett högt berg bland andra höga berg i en vid vy. Rörelserna är den stridande mannens, han som försvarar den ”ointagliga” bergstaden. Åter får vi närma oss mannen, nu i närbild i ett kargt grönt landskap och med rörelserna av en jordbrukande man – hyllningen till kroppsarbetet på kolchosen.
Utan att vara riktigt säker misstänker jag att något pågår bakom min rygg, i ett inre rum. Dolt från den manliga världen av kamp där utanför, fjärran från berget med den svartklädde mannen och hans rörelser. (Men ointagligheten och fångenskapen i olika typer av traditioner för dem samman.) En vit, nästan genomskinlig gestalt snurrar runt på ett mönsterlagt golv: det är ett huvud utan tydliga ansiktsdrag sammansatt med en gigantisk krinolinartad kjol. Även här förändras perspektivet, men i en annan mening, och det som framträder. En festlokal med (omväxlande) draperingar, dukade bord, odukade bord, honnörsbord med speglar, utrullade mattor, upplyst kupol, instängande perspektivfönster. Den dansande anonyma bruden med prinsessklänning övergår i en nästan bländande gestalt med muslimskt täckande vit klädnad, och från mänsklig skepnad till kokong; blir till genomskinligt ljus vid fönstret; smälter ner tillsammans med en medgestalt under honnörsbordet; gömmer sig, blir osynlig och dyker upp sig i kulissen mellan stolsraderna och vid sidan om den utrullade mattan. Inga gäster kommer, ensamheten och instängdheten förändras inte i det vita tillståndet oavsett klädesplaggets form.
Åter i männens värld av ljud, samvaro och kamp. Plötsligt dyker en ung kvinna i svart upp bland männen som diskuterar den blodiga hundkampen: någon hobby måste man ju ha, säger hon och berättar om sin kunskap om hundarnas kynnen. Ständigt pågående handlingar som interagerar med varandra beroende på när man tittar, åt viket håll och med vilka referenser. Förflyttning, inte längre mitt i, mer av betraktare – i rummet bortanför, som en främmande åskådare. Rummet signalerar: främmande, precis som den utklädde för fåren i flocken. Föremålen i rummet har liksom inga levande referenser även om jag känner igen dem – objekten smakar och luktar helt enkelt inte rätt. Samlingen med broderade skägg och mustascher tillhörande historiska män; perfekt formade näsor i möten och på rad; de rostiga kyrilliska bokstäverna med kulhål; museiföremålen i sitt konstruerade sammanhang. Vykortssamlingen som exotiserar ett folk och deras leverne för ”de andra” har sin parallell i den bild av dalfolk som förmedlades kring förra sekelskiftet.
Det som löser upp och befriar är bilderna på konstnärens ansiktsmålning från olika kulturer som hon senare tvättar bort, färger och mönster blandas och lämnar för en tid spår på huden. Den lilla filmytan som avslutar eller börjar utställningsupplevelsen är verket ”Super Taus”, kvinnan i heltäckande muslimsk dräkt kliver ur sin bil på den smala bergsvägen, i vägen som hinder för hennes framfart ligger en kolossal sten som en samling män försöker flytta, hon rullar den åt sidan och fortsätter vägen fram – som hon tänkt sig. Referenserna är flera. Jag skulle kunna gå igenom utställningen ännu en gång – nu med nya perspektiv.
Adress: Drottning Christinas väg 1E, Uppsala
Utställningen pågår under perioden 31/1 – 8/3
Marit Jonsson (text), Uppsala Konstmuseum (foto)
