Stämningen är upprörd på Kairos gator. En grupp män råskäller på en ensam kvinna, men hon försvarar sig kraftfullt. Tätt hopträngda på trottoaren argumenterar de livligt kring konst och moral, gränser och överträdelser. Amal Kenawy har just genomfört sin performance ”Silence of sheep” där en annan grupp män frivilligt gått ned på alla fyra och krupit omkring på gatorna likt en skock får. Den enkla gesten blir för mycket, den utmanar och ifrågasätter männens stolthet och kastar om rådande ordning. Ändå skulle samma gator några år senare utgöra spelplatsen för protesterna under den egyptiska revolutionen 2011.
Det är oklart om Kenawys film är tänkt att illustrera konstens möjligheter eller misslyckande? Kanske är det snarare dess villkor och överlevnadsförmåga i en bister verklighet jag ser. Hursomhelst är det dokumentära verket typiskt för mycket på den 12:e Berlinbiennalen, curaterad av den fransk-algeriske konstnären Kader Attia. Som besökare kastas man här rätt in i alla de olika – historiska och fortfarande aktuella – konflikter och oroshärdar som utställningen belyser under titeln ”Still present!”
I sin egen konstnärliga verksamhet är Attia engagerad i en dialog mellan det förflutna och samtiden. Han har fått stor uppmärksamhet för sina försöka att belysa och läka orättvisor. Samma synsätt använder han konsekvent i sin intressanta men tyvärr rätt ojämna biennal, där komplexa videoinstallationer visas sida vid sida med mer halvdana försök till gestaltning av temat.
Lite för ofta saknar jag en balans mellan ett angeläget innehåll och en fängslande presentation. Många gånger väger det ena över på det andras bekostnad. Ändå är det en behållning i sig att utställningen faktiskt lyfter fram frågeställningar och samhällsproblem som i stort sätt är frånvarande såväl i Venedigbiennalens inåtblickande surrealism som i de kraftlösa kollektiva processerna på Documenta 15.
Verk av drygt sjuttio konstnärer visas i Berlinbiennalen, ofta både tidskrävande och informationstäta, och utspridda på sex olika platser i staden. Bland mycket annat handlar det om de allierades våldtäkter på kvinnor i Berlin efter andra världskriget, om de amerikanska styrkornas övergrepp i Irak och om hur Islamiska statens propaganda efterliknar dataspelens estetik. Det senare i en effektivt berättad video av Hasan Özgür Top, som skrämmande välplacerad visas i Stasis gamla högkvarter i Berlins östra delar.
Även Susan Schupplis filmer är spännande som kriminalare. Dramaturgiskt skickligt redogör hon för tragiska händelser där asylsökande vid gränsen mellan Mexiko och USA hålls instängda i kylrum. Samt hur obegripligt grymt den kanadensiska polisen behandlar landets urinvånare – de lämnas utomhus för att bokstavligen frysa till döds. Man tror inte sina öron och ögon.
Att ett moln aldrig bara är ett moln får man också lära sig på biennalen. I och för sig är det inte en så sällsynt symbol i vår digitala era, men här tycks inte ens Constables eller Turners målade oljeskyar vara oskyldiga. De länkas effektfullt till giftmoln och tårgas, blir en del av fransk inrikespolitik och av Israels ljudterrror mot Libanon. Låter det komplicerat? Det är det också, om än i en intresseväckande gestaltning.
Både Lawrence Abu Hamdan, David Chavalarias och Forensic Architecture använder på olika sätt molnmetaforen. Men abstraktionsnivån i deras respektive verk är skyhög och de engelska facktermerna inte alltid lätta att snabbt översätta i huvudet. Efter flera andra lika hårdkokta verk börjar jag kippa efter luft i värmen.
Då kan det vara befriande att möta konst som mer direkt uttrycker sig genom färg och form. Det abstrakta går som ett underliggande spår genom utställningen, men avgjort bäst är Myriam El Haïks luftiga installation med hängande marockanska Berber-mattor. Textiliernas kontrastrika mönster vävs samman med linjerna i hennes spröda väggteckningar, samt med den egenkomponerade kontemplativa pianomusiken. Mötet mellan olika traditioner inom konst och hantverk har en tilltalande gåtfullhet, som förstärks genom att den är så sällsynt i sammanhanget.
Men här finns fler fängslande och tänkvärda verk; filmer där bilderna flyter indränkta av tid, minnen och drömmar. Och en sorts förlösning, som väl är vad Attia strävar efter för konsten. I Yuyan Wangs video flödar bilderna i snabba klipp, som i en hypnotisk musikvideo. Ljus, mörker, tunnlar, en sorts flyktighet. Så här i efterhand minns jag egentligen inte riktigt vad jag sett, bara att jag vill ha mer av samma.
Även Khandakar Ohidas meditativa film om en släktings prylsamlande ger mersmak. En liten del av de alldagliga föremålen är utplacerade på golvet framför den stora projektionen. Och där, i djungelns grönska plockar han med sina saker och svarar på barnbarnets frågor. En magnetisk skildring av avskildhet och gemenskap.
I Tuan Andrew Nguyens videoinstallation strömmar vackert iscensatta bildminnen från fyra skärmar ställda mot varandra. Betraktaren leds varligt in i berättelser om några senegalesiska soldater som stred för Frankrike i Indokina på 50-talet och gjorde kvinnor där med barn. Dagens anhöriga läser autentiska brev från äldre familjemedlemmar om männen som sedan flyttade tillbaka och tog barnen med sig. Videoinstallationens uppbyggnad speglar deras splittrade historia, och erbjuder betraktaren olika versioner av förloppet. Med vemod och värme förmedlas en insikt om det förflutna som både individuellt och kollektivt, närvarande och ofullständigt.
Mathieu Pernot, slutligen, använder ett mer klassiskt dokumentärt bildspråk i gripande fotografier och en stark film om den romska familjen Gorgan, som bor i ett läger utanför Arles i Sydfrankrike. Pernot har följt dem länge och skildrar deras vardag i insiktsfulla vänporträtt. Gör familjen till individer, observerar deras glädje och sorg utan att exploatera. Tvärtom hittar jag här en liten strimma av hopp.
Åtminstone tolkar jag filmens avslutande scen med en springande pojke så. Fast kanske går det att uppfatta den precis tvärtom? Och hur hänger slutet egentligen ihop med husvagnen som i filmens inledning sätts i brand av en annan familjemedlem?
Pojken springer i alla fall mot kameran som filmar honom från en bil i rörelse. Han springer och springer vid vägkanten, länge, utan att avståndet minskar. Sen stannar han. Men ger han upp eller hämtar han bara andan?
Magnus Bons
12:e Berlinbiennalen visas på olika platser i Berlin mellan 11 juni – 18 september 2022
