Publicerad 30 januari 2018 Av I Recensioner Med 7325 Visningar

Vassil Simittchiev på Lunds konsthall

När skymningen faller över Lund arbetar händerna vidare. På konsthallens fasad fortsätter Vassil Simittchiev att knåda leran. Fingrarna formar och omformar jordens tunga massa. I videoverket som projiceras på väggen blir han aldrig färdig. Alternativen förblir öppna, i materian och händernas rörelse ryms ännu alla möjligheters potential.

Det är vackert så, även om Simittchiev inte i första hand är intresserad av skönhet. Däremot ägnar han sig åt idéer. I hans tankevärld har de en hel del gemensamt med drömmar: båda förlorar ofta på att genomföras. Därmed är det i sin ordning att hans utställning på Lunds konsthall omfattar ungefär lika många aldrig realiserade som utförda verk. Så brukar han räknas till Sveriges tidiga och centrala konceptkonstnärer, även om det är fullt möjligt att hävda, vilket gjorts förut, att han också är en romantiker med förkärlek för land art, rituella performances och skulptur.

Hans idéer är lika storslagna som skalan, när han laborerar med de fyra elementen: vatten, luft, eld och jord. Samtidigt sysselsätter han sig med spänningen mellan det flyktiga och tidlösa, det begränsade och oändliga. Ett av de mest spektakulära projekten presenterade han 1978 i brevform för kungen själv. På konsthallens andra våning visas skisser och korrespondens. Tanken var att fylla den inre borggården på Kungliga slottet i Stockholm med vatten, omslutet av en tunn hinna av plast. I en oväntad, poetisk gest introducerades vattnets flytande, föränderliga form innanför murarna av sten. Förslaget avslogs, men genomfördes senare i anknytning till skulpturparken vid skånska Wanås slott.

Sikta högt och satsa djärvt har han gjort från start. När han täcker konsthallens innergård med glasskivor som fångar himlens ljus, är det i en parafras på hans mest kända verk. År 1985 lät han lägga sextusen kvadratmeter glas över Hjälmarekajen vid Malmös hamninlopp. Det krossades med ett våldsamt ljud då han två dygn senare dirigerade två långtradare över den skimrande, sköra ytan.

Inte fullt så drastiskt, men likväl effektfullt lär resultatet ha varit när han 1981 klädde Lunds konsthalls fasad med speglande folie. Sex år tidigare hade han med sin familj lämnat Bulgarien och slagit sig ner Malmö, där han fortfarande är verksam. På konstakademin i Sofia utbildades han för att ställa sitt arbete i den kommunistiska regimens tjänst. Med tvingande erfarenhet av att forma enpartistatens visioner och monument har han sedan dess insisterat på konstens rätt att vara fri från politik.

Ändå bearbetar han i flera verk sitt forna hemlands historia och identitet. Efter Berlinmurens fall återvände han till Sofia 1990 för att på ett experimentellt konstcenter omsorgsfullt stryka den bulgariska flaggan. På konsthallen hänger ett fotografi från performancen, med drag av både trivial hushållssyssla och högtidlig ceremoni. I ett tidigare samtal med kritikern Dan Jönsson – som också står för denna utställnings insiktsfulla katalogtext – diskuterar han viljan att frigöra objektet från sin funktion. Som kunde flaggan förvandlas från diktaturens ikon till ett prydligt stycke tyg.

Kanske kan projektet att bevara den bulgariske ledaren Giorgi Dimitrovs mausoleum ses i samma ljus. År 1999 jämnades kommunisttidens främsta nationella monument vid marken. Simittchiev hade dessförinnan föreslagit ett radikalt tvärsnitt genom kolossen, där halva byggnaden behölls och bevarades bakom plexiglas. Det slutna monumentet blottad för allas blickar i en tömd och transparent version. Själv kallar han det dissektion. För mig är det svårt att inte läsa in en politisk dimension i projektet, som presenteras i skiss och modell.

Verket är typiskt för utställningen och Simittchievs arbete. Det mest spännande pågår inte sällan i tanken, i enlighet med hans intention. Klassiskt skolad behärskar han dock inte bara konstens teori utan också dess form. Ofta nämns han i samband med tyske Joseph Beuys, amerikanske Robert Smithson och bulgariske Christo, alla med förmågan att formulera och visualisera såväl skulpturala som visionära projekt. Fast lika avgörande är hans humor, mer eller mindre påtaglig. Inte alla verk övertygar med samma skärpa, vilket inte heller är nödvändigt. Som han själv uttrycker det på en inramad t-shirt: “Konst är alltid någonting annat”. Kanske uppskattar jag allra mest hur han törs vara så hisnande grandios, för att sedan ta udden av alla pretentioner och göra något helt anspråkslöst.

Inom den svenska konstvärlden har Simittchiev ibland hamnat i skymundan, också i det skånska kulturliv där han periodvis spelat en väsentlig roll. Efter en retrospektiv på Skissernas museum i Lund för tio år sedan och en mindre presentation på Moderna Museet Malmö 2014, är det befogat att han nu på nytt lyfts fram. Det fina är att denna välgjorda utställning inte handlar om en renodlad tillbakablick. Förutom fasadens projektion fylls nedre plan av nygjorda verk. Ständigt intresserad av naturens krafter lyfter han in det fallna trädets förgänglighet i salen, och filmar i en oväntat ljuv betraktelse vindens rörelse genom gröna löv. I en inspelad performance föreläser han om Einsteins relativitetsteori, vars formel om energi, rörelse och massa tycks ha något att säga också om konstens väsen. Fast det viktigaste har han redan gjort klart – varje idé och dröm har ett värde oavsett om de förverkligas eller ej.

Carolina Söderholm

Foto: Lunds konsthall, Mårtenstorget 3, Lund. Utställningen pågår 16 december 2017 – 4 februari 2018

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.