Publicerad 01 juni 2014 Av I Recensioner Med 5193 Visningar

Vårutställningar på Kungl. Konsthögskolan

Kungl. Konsthögskolans Vårutställningar (kandidater och magistrar) var förra året utlokaliserade till Lärarhögskolans övergivna lokaler i Marieberg utanför Stockholm. Det var inte en helt lyckad lösning. I år har man tagit ett steg – eller snarare ett halvt steg – tillbaka genom att placera kandidaternas utställning på Konstnärshuset och magistrarna i Konstakademiens lokaler vid Fredsgatan. Men inte heller det är en optimal lösning. Bäst klarar sig kandidaterna, som kunnat ta stöd i lokaler som är helt och hållet avsedda för att visa konst. Både belysning och skyltning fungerar. På Fredsgatan borde förutsättningarna vara minst lika goda, men icke sa nicke. Eftersom Nationalmuseum numera huserar i en stor del av byggnaden får examinanderna hålla till godo med resten. Bäst har det förstås gått för dem som får visa sina verk i de “riktiga” utställningsrummen, medan andra (mindre lyckligt lottade) magistrar fått sina verk placerade både i korridorer och även det stora auditorier, i bägge fall miljöer där konkurrensen från andra visuella uttryck är knivskarp. Att belysningen stundom mankerar och namnskyltar hamnat i halvmörker gör inte saken bättre. Synd, eftersom nivån på utställarna i allmänhet är mycket hög, och utställningskatalogen är lysande. (Se nedan för en samlad bildpresentation av utställningen!)

Leta efter trender i årets utställningar ska man förstås akta sig för att göra. Men genomgående finns det ändå en tydligare strävan än tidigare att frigöra sig från alla former av estetiska programförklaringar. I flera fall har detta lett till ett lustfyllt och skickligt spel med den moderna konsthistorien. På Konstnärshuset har Liva Isakson Lundin och Jacob Holmberg tagit sig in minimalismen och med hjälp av tunna stålfjädrar respektive glasskivor byggt strukturer som materialiserar och synliggör tomrummet. På Fredsgatan förstärker Hanna Jagare detta uttryck med några objekt som öppnar en dialog med den abstrakta skulpturkonsten, dock med en betydligt ruffare och mer streetsmart karaktär. Något snarlikt gör Leontine Arvidsson, som i en imponerande installation av hoptrasslade armeringsjärn skapat en metafor för de språkliga strukturer som så ofta slinter för oss och snarare minskar än ökar förståelsen mellan människor.

De s.k. stora berättelserna har konstnärer numera ett ambivalent förhållande till. Men de små berättelserna lever och frodas i årets Vårutställningar. På Konstnärshuset har Malte Visnek inrett ett minimalt utrymme intill en trappa till en multimedial grotta som hämtar influenser från både new age, magiska riter, rockmusik och diverse populärkulturell exotism. Stor upplevelsepotential per kvadratmeter, skulle man kunna säga. Strax intill berättar Niki Lindroth von Bahr en skruvad historia om figurerna på ett badhus, där samtliga deltagare är djur i människokläder. På Fredsgatan visar Pella Kågerman en annan form av kostymvideo, där deltagarna i ett s.k. lajv spelar roller i ett drama förlagt till den karolinska eran. Bägge dessa verk har den gemensamma nämnaren att ha ett snopet slut, som sätter fokus på det futila i all mänsklig strävan. Ett större samlat grepp på en besläktad tematik tar Johan Bergström Hyldahl, vars videoverk Please Jesus, Do Something! vi kunde se på Cecilia Hillström Gallery tidigare i år. Verkets mix av science fiction och undergångssaga är genomproffsig och imponerande, om än något eklektisk.

Varje Vårutställning innehåller även några verk som inte kan kategoriseras, och som manövrerar helt utanför de gängse ramarna. Denna gång är det Nikolaj Cyon och Kristofer Hedberg som står för detta innehåll. Cyon har tagit fasta på hur länder med hjälp av att göra anspråk på små perifera öar söker utvidga och upprätthålla sina ekonomiska zoner. I detta fall han har byggt en modell av en sådan japansk ö, som tragiskt nog håller på att sjunka i havet. För att hindra detta – och därigenom upprätthålla den ekonomiska zonen – har myndigheterna mer eller mindre befäst ön med en slags betongstrukturer som får den att likna ett UFO. Kristofer Hedberg sysselsätter sig med en annan form av storpolitiskt spel när han gjutit ett “slagsmålsmoln” ur vilket armar vevar mot varandra med olika symbolflaggor i händerna. Ett gott förslag till offentlig skulptur framför vilken som helst internationell organisations huvudkontor.

Adress: Fredsgatan 12 och Smålandsgatan 7, Stockholm
Utställningarna pågår under perioden 28/5 – 15/6

Anders Olofsson (text och foto, förutom Johan Bergström Hyldahls verk som fotograferats av Cecilia Hillström Gallery)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.