Det sprakar och knastrar i stenen. En knäppande puls hörs när Ulrika Sparre lägger sina hypersensitiva mikrofoner mot den stora bumlingen. Som om där fanns liv. Jag undrar om de svaga vibrationerna verkligen kommer från stenen? Eller om det är något annat som hörs? Kanske rörelser fortplantade från jordskorpan? När Sparre lyfter bort mikrofonen försvinner ljudet.
Denna och andra fantasieggande scener bygger upp Sparres video ”Ear to the Ground (Wandering Rocks)” (2020), som utgör huvudnumret på hennes koncentrerade presentation på Index. Närbilder på stenar blandas med anslående landskapsvyer tagna i öknen Death Valley i Kalifornien. Under 9 täta minuter ser jag när Sparre rör sig i ökenlandskapet; hur hon blickar ut över de vida vidderna, ligger på det förtorkade jordgolvet som för mycket länge sedan var havsbotten. Kamerans koncentrerade utsnitt visar en ödslig jordfärgad värld. I en sekvens silar hennes framsträckta hand småsten mellan fingrarna.
Filmen förmedlar en öppet hållen undersökning som fortsätter i boken med samma namn, publicerat i samband med utställningen. Där finns fler fascinerade fotografier, också från Sparres andra exkursioner i naturen bland annat i Stockholms skärgård, Sydafrika och Tyskland. Allt avbildat i stort format och mättade färger i en blandning av bilderbok, essä och fälthandbok.
Inte minst omslagsbilden trollbinder mig. En still från videon där Sparre lyssnar av en sten mitt ute i det spruckna ökenhavet. Ytterligare en sten närmare kameran utgör blickpunkten i det närmast oändligt utbredande landskapet. Men jag ser märkliga spår avteckna sig efter stenen, som om den rört sig över den livlösa markytan. Är det Sparre som flyttat stenen, som släpat den? Vi befinner oss ju, trots allt, på jordkonstens område. Jag tänker på aktörer som Robert Smithson eller Michael Heizer, Richard Long och Hamish Fulton, föregångsmän som inte alltid lämnade naturen som de fann den.
Men Sparre är helt oskyldig. Stenarna kan faktiskt röra sig över den torra jorden, inte av sig själva men hjälpta genom en kombination av tunna smältande islager, vind och solvärme. Ändå, en märklig bild är det. Och Sparre har en väl utvecklad förmåga att skapa sådana.
Tyvärr förmår inte resten av utställningen att entusiasmera mig i lika hög grad. Där blir stenar belysta av ultraviolett ljus, eller ligger arrangerade på olika avsatser inklämda mellan uppsågade hål i byggda innerväggar. En något underlig presentation, där stenarna är svåra både att se och greppa betydelsen av. För de är ju så tydligt uppställda för att betraktas. Det kan väl inte vara så att Sparre gjort sina stilleben för stenarnas egen skull? Med omtanke om dem?
Jag blir inte riktigt klok på vart Sparre egentligen vill komma med sin återhållsamma upptäckariver? På samma gång gör det inte så mycket, för i spannet mellan fakta, fantasi och gestaltning uppstår en nyfiken och varsam situation kring stenens mysterier. Och särskilt då i filmen ”Ear to the Ground (Wandering Rocks)”, som skrapar på hisnande tidsperspektiv.
Av en slump snubblar jag under tiden som jag skriver det här på ett citat av den libanesisk-franska konstnären och poeten Etel Adnan. I diktsamlingen ”Sea” skriver hon: ”Each second may be the last, that´s why even stones worry.” Jag tror Ulrika Sparre känner av stenarnas ängslan.
Magnus Bons
Index, Kungsbro Strand 19. Utställningen pågår 2 oktober – 22 november 2020
