Publicerad 23 mars 2011 Av I Recensioner Med 1630 Visningar

Susan Hiller på Tate Britain

23446w_hillerpress02Jag sitter på en träbänk med ryggen mot konstverket. Det är inte i avståndstagande utan bänkens placering är medvetet vald av Susan Hiller själv. Det jag just sett, men nu endast behåller en bild i minnet av, är ett antal fotografier av inskriptioner på gravstenar symmetriskt ordnade i ett mönster som formar sig till ett kors. Gravarnas texter berättar om människor som mist livet när de försökt rädda andra från att drunkna eller från att brinna inne. Till Hillers tidiga verk ”Monument” (1980-81) hör en inspelning som jag lyssnar på i kassettbandspelarens hörlurar. På bandet talar hon om livet och om döden utifrån bilderna av de avlidnas gravar. Hennes röst är intimt nära och pratar också om konstens liv och representationsformer som en minnesprocess skapande ett andra liv efter döden. ”Life is a luminous halo, a semi-transparent envelope surrounding us from the beginning to the end”, säger Hiller i en fantastisk metafor av verkligheten som ett omgärdande ljussken. Hennes konstaterande fungerar också som en sammanfattning för hela konstnärskapet där hon utvecklat sitt intresse för angränsande världar och övernaturliga fenomen.

I diabildsspelet ”Magic Lantern” (1987) – som ställdes ut på Index i Stockholm 2009 – sägs de dödas spökröster utkristallisera sig i det inspelade bruset. En speakerröst läser pedagogiskt upp vad de säger. Och jag kan höra dem! Deras kvicka stackaton till svar står i skarp kontrast till de projicerade cirklarnas långsamt meditativa övergångar. Relationen mellan ordbruset och en starkt lysande gul eller röd cirkel är underbart förbryllande. Med en rytmisk regelbundenhet sjungs ett ålderdomligt kväde av en grupp kvinnor. Är ”Magic Lantern” ett färgteoretiskt experiment, språkvetenskapligt hokus pokus eller något mittemellan? Hiller har med en närmast vetenskaplig stringens genomgående använt sig av ett undertryckt esoteriskt arv i form av bilder och olika paranormala föreställningar – både som ett personligt sökande och som ett uppvisande av hur detta yttrar sig inom populärkultur som TV och film. Videoverket ”Psi Girls” (1999) och ljudinstallationen ”Witness” (2000) är typiska exempel på verk med sådant innehåll (det förstnämnda visades redan 2000 på Tensta Konsthall) – stora rumsinstallationer som utnyttjar respektive mediums speciella uttryck. Båda har utan tvivel en imponerande visuell slagkraft, men är det enbart på grund av storleken som jag uppfattar verken som aningen endimensionella och alltför enkla att snabbt förstå innebörden av? Eller saknar de helt enkelt något av den kluriga dubbeltydighet som finns i flertalet andra verk?

23447w_hillerpress182Även videoinstallationen ”An Entertainment” (1990) upptar ett helt rum, men använder tekniken på ett utomordentligt mer effektivt sätt. Närbilderna av de i England så populära – och våldsamma – handdockorna Punch och Judy vrider sig om varje hörn av rummet med ljuden av skrik och slag som plågsamma ekon från en mardröm. Färgerna är grällt grovkorniga och här finns en pulserande rytm av ursinne som är svår att värja sig mot. Raka motsatsen till det nyktra registrerandet av språk på väg att dö ut som finns i ”The Last Silent Movie” (2007). Ljudet av obegripliga meningar på okända tungomål hörs i rummet och på en helt svart filmduk framträder endast språkets namn, dess status och den engelska översättningen. Verket kompletteras med en rad av grafiska blad där ljuden framställts som oscilloskopiska svängningar. Det är ytterligare ett exempel på hennes undersökning av liv som fortsätter efter döden – Hiller har här använt sig av inspelningar av sedan länge avlidna människor. Med dessa försvann för alltid inte bara ett språk utan även ett unikt sätt att betrakta vår värld.

Hillers retrospektiva utställning på Tate Britain omfattar allt från textila verk och måleri i bokform till museala montrar av föremål och teckningar med automatisk skrift. Hennes konst har ingen enhetlig stil, utan kännetecknas av ett underliggande konceptuellt formspråk där varje verk fått det uttryck som krävts i förhållande till innehållet. Här finns en konsekvens och en saklig intuition som imponerar starkt på mig! Hennes metod liknar den som till exempel Bruce Nauman följer, även han amerikan. Hillers utställning är luftigt installerad i mindre rum med grupper av näraliggande verk bredvid varandra. Tillsammans formar de sig till en fängslande vandring genom en konstnärs förståelse och tolkning av verkligheten och ger besökaren en mycket god möjlighet att upptäcka alla sidor av Hillers mångfacetterade skapande.

Ett rum upptas av ”Homages” och innehåller verk som är tillägnade andra konstnärer som Marcel Duchamp, Yves Klein och Joseph Beuys. Alla tre med ett välkänt intresse för ockult andliga frågor. Hillers ”lysande halvtransparenta ljussken” från ”Monument” återkommer här i fotografier av färggranna auror som strålar runt människors huvuden. Hon har hittat en mängd av dessa bilder på internet som – tillsammans med ett likande material av leviterande kroppar och hennes egen samling av heligt vatten – bildar en hyllning inte bara till de nämnda konstnärerna utan också till allas vår fantasifulla önskan att nå bortom gränserna för vår förmåga. Det är vackert, hoppfullt och fyllt av en lågmäld humor.

Hillers sakliga sammanställningar når politiskt lättantändliga nivåer i ”The J. Street Project” (2002-05). I både en bok och en film har hon under en resa dokumenterat alla gatuskyltar i Tyskland med namn som innehåller ordet jude. Över trehundra sådana har hon hittat. De dokumentärt registrerande bilderna från ett Tyskland i sommarskrud avslöjar något i den sömniga idyllen. Man kan fråga sig vad alla dessa vägskyltar pekar mot?

Adress: Millbank, London
Utställningen pågår under perioden 1/2 – 15/5

Magnus Bons (text), Tate Britain (foto)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.