Publicerad 08 november 2012 Av I Recensioner Med 3377 Visningar

Sophie Tottie på Thielska Galleriet

Den nedre kanten av Sophie Totties avlånga teckningar hänger över golvlisten i rummen på Thielska Galleriet. Ett diskret, men tvingande, grepp som får hennes verk att inta platsen för sitt framträdande. I sin utbredning dominerar teckningarna rummen. Om papperen hängt högre upp på väggarna – och utrymme för det finns – skulle deras visuella karaktär förändrats. Antagligen hade de framstått mer som bilder på väggen. Valet att låta dem delvis täcka rummets inramande konstruktion, som vi vanligtvis tänker bort genom den vita kubens princip, binder teckningarna till platsen och till en position i nutid. Det tillför dem ytterligare en dimension av närvaro, vilket den pregnanta penselskriften naturligtvis redan framhäver. Teckningarna upprättar ett okomplicerat samtal med miljön och det historiska sammanhang som finns på Thielska Galleriet.

Plötsligt återfinner jag Totties tuschlinjer överallt i huset, både interiört och exteriört. (Som Jessica Kempe påpekade i sin recension i DN 1 november, är den ”strama jugendbyggnaden också en linjeteckning”.) I museets entré står några mörka trästolar med ryggarna utskurna i en islamisk stil. Där finns en grafisk precision som länkar dem till Tottie, liksom hos klädesplaggen i en teckning av Axel Törneman i ett av de inre rummen. Även om det handlar om oavsiktliga möten grundar sig objektens likartade utseenden i en fascination för linjens kraft. Den var allmän i konsten för hundra år sedan, vilket visas i samlingens målningar av Eugène Jansson, Munch och Liljefors.

Jag väcks från min jakt på överensstämmelser genom några grafiska blad av Anders Zorn, som tydliggör en avgörande skillnad mellan den äldre konsten och Totties samtida. Om linjerna i Zorns bilder förhåller sig till – och önskar avbilda – en yttre referens, så hänvisar Totties teckningar oavvisligt tillbaka på sig själva. Hos dem finns ingen representation, ingen återgivning av det verkliga. I ett publicerat samtal med Tottie säger teoretikern Hal Foster att teckningarna ”påminner om bilder”. Det kan tolkas som att de ligger nära bilden, men är något annat. Verken tycks involverade i en ständig rörelse bort från bilden, snarare än på väg mot den. Teckningarna kan visserligen väcka associationer till bergväggar eller till ett slags geografiska skitningar, men präglas i grunden av en märkvärdig kärvhet. De insisterar på ett ifrågasättande av en berättelse, trots deras nästan översinnliga prakt. Det är som om verken använder sig av ett slags visuellt kamouflage, eller bär på en gestaltande hinna – i brist på ett bättre ord – som dröjer och fördröjer. Möjligen finns här en anknytning över tid till Liljefors begrepp om en ”skyddande likhet”.

Bildrummet, eller rymden, i Totties teckningar vilar på en paradox. Det ser ut att vara oändligt, samtidigt som det är svårt att tänka sig bilder som är mer tydligt inneslutna än dessa. De upphör vid kanten på pappret. Exakt där. Men mer än något annat beskriver teckningarna sin egen framväxt. En process som börjar med att Tottie drar en rak linje högst upp och försöker få nästa att följa efter så nära som möjligt. Ändå sker ständigt små avvikelser som sedan upprepas i nästa linje och som efter ett tag formar sig till ett böljande mönster. Denna vandring nedåt på pappret skapar ett hisnande perspektiv som registrerar handens rörelser.

Att teckningarna bär på spår av denna erfarenhet blir tydligt när jag går mellan rummen på Thielska. Mötet med bildernas ytor är som att stå framför en jämbördig kropp. En sorts kraftfull motsvarighet, som inte bara har med deras storlek att göra. Variationerna mellan teckningarna, där breda linjer ger ett annat uttryck än tunna och cirklar beter sig annorlunda än streck, skapar en familjelikhet. När jag tidigare i år såg Totties bilder i de betydligt större salarna på Malmö Konstmuseum, hade upplevelsen inte samma intimitet. Gesten med golvlisten fungerar inbjudande.

Adress: Sjötullsbacken 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 19/10 – 25/11

Magnus Bons (text), Tord Lund (foto)

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

1 Kommentarer

  1. Jag tänkte bara apropå dessa linjeteckningar – visst såg jag i princip exakt likadan teckning och samma idé i Sol LeWitt-utställningen på Magasin 3 för ett par år sen?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.